nyaskivor.se

Walter Trout ”Broken” (Mascot/Border)

Tre decennier efter sin solodebut släpper den nyss fyllda 73-åringen Walter Trout ett av sina mest personliga album. Hans händelserika liv har varit kantat av svåra tider så albumtiteln är inget att orda om. De nya låtarna är genomsyrade av melankoli, men utstrålar även hävdvunnet självförtroende med musikaliskt solida till rent av spektakulära skiftningar.

Den heroiska titellåten i duett med – en annan av rockens trassliga själsöverlevare – Beth Hart får luften att dallra. En intensiv, erfaren klagan om hur slitna vi alla är och hur den förgängliga tiden utarmar oss. Vibrationerna är så gripande att knappast någon kan förbli oberörd. I synnerhet inte när Beth Hart fördubblar all smärta och lidande i första refrängen innan hon tar över andra versen och bär sin själ från socialt sönderfall till andlig försoning.

Det finns emellertid ett par andra gästartister som sätter sin prägel på tillställningen. Den brittiska munspelsvirtuosen Will Wilde ser till att hålla trycket uppe på Bleed. Rockigt så det förslår, men det är bara en försmak till när Dee Snider tar kontrollen över I’ve Had Enough och vältrar sig rakt in i det berikande hårdrocks-landet med en massa tung trovärdighet.

Det finns stunder av omvälvning som väcker beundran. Sextiotalets psykedeliska tongångar återupplevs som genom ett trollslag när en ålderstigen sitar tar ton i Talkin’ To Myself och när andan faller på med angenäm talad sång under Heaven Or Hell så träder ett anmärkningsvärt djup in i handlingen. Båda tillför nyanser som ger det nya verket pondus.

Att hoppet lever vidare i den avslappnande bluesdrömmen Courage In The Dark är uppenbart. En läglig påminnelse om den helande kraften hos musik av den här digniteten. No Magic (on the street) visar att det finns mer blues i baljan. Det förtydligas med att Trouts röst är lika fängslande nu som den alltid har varit och dessutom är ett genomsnitt av hans gitarrsolon större än summan av dess delar.

De två sista spåren I Wanna Stay och Falls Apart ger utrymme till andhämtning. Den förra inkorporerar en ömtålig country – och gospelkänsla med sinne för innerlig förnimmelse. Den senare balanserar förtvivlan och förtjusning med rika harmonier och svävande gitarrer som utvecklar en episk känsla av hymnkaraktär.

Trots sin titel är ”Broken” ett kraftfullt, självsäkert rockalbum med bluesrötter och en blandning av spännande, expansiva kompositioner och gripande ballader. Dessutom är det ju även på det viset att om inte något är trasigt så finns det ju heller ingen anledning att reparera det.

 Thomas Claesson

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson

The Obsessed ”Gilded Sorrow” (Ripple Music)

Efter att ha för en tid sagt farväl till ett av sina andra band – Saint Vitus – så fortsätter frontfiguren Scott ”Wino” Weinrich sitt uppdrag med The Obsessed. Den sju år långa inspelningstystnaden är nu som bortblåst och kapaciteten att definiera ljudet av doom-metal är intakt. Den stora föränderliga amerikanska undergången är här igen och erbjuder äkta pärlor av vanvettig magi.

När det ligger ett nytt album med The Obsessed och snurrar på tallriken så är det en garanti för konsoliderad erfarenhet. En behaglig säkerhetsnivå med en värme som är typisk för klassiska ljud infinner sig. Musiken levereras med aggressivt självförtroende och ibland med en mer melodisk attityd. Vissa delar av albumet ger sig t.o.m. ut på progressiva och psykedeliska vatten.

Kompetensen hos de nya medlemmarna Jason Taylor (gitarr) och Chris Angleberger (bas) smälter perfekt in i bandets stolta ide’ om absolut apokalyps. I följe med riffmästaren Winos skepnad blir det till en pessimistisk rock n’ roll åstadkommen av eftertänksam bitterhet. Den grova ljudnivån har glimten av en tillvaro balanserad mellan överdrifter, dåligt leverne, sävlighet och musik hämtad från någonstans i trakterna av mellangärdet

Den ödesmättade Daughter Of An Echo ger en solid och dödlig start på hänförelsen. Vi välkomnas in i en till synes stillastående och orörd värld som knappast är förorenad av moderniteter. Här frodas det hårda koncentrerade riffet och den nästan stereotypa sången i ett ömsint samfund. Ett medvetet otympligt avstamp som ingjuter respekt för gruppens identitet.

Oskönt och nasalt och med ett driv från trummorna som rör omkring det mörka dammet landar It’s Not Ok som en välriktad käftsmäll. Berättelsen om lögn och feghet dallrar i ett rike av nakna och enkla känslor med små drömmar och mycket verklighet. Det omisskännliga gitarrspelet tar fäste i en tillvaro fylld av toner med genomträngande vintagesmak.

Medans solen envist försöker att tränga igenom dimman nästlar sig den bitterljuva Realize A Dream med sin breda gitarrfront oförtrutet in i örat för att slutligen skoningslöst fastna i huvudet. Den brutala ökenvandringen blir än mer påtaglig i det poetiska titelspåret som är sprängfylld med förvrängt stenad sång som utstrålar nederlag. Den gamla aldrig tyglade andedräkten från Black Sabbath ligger som ett moln runt skådeplatsen.

Ett annat monotont framåtrullande doomnummer är den grumliga Stoned Back To The Bomb Age. Här styr onda andar den tröga framfarten av Winos plågade sång och det särskilt enkla gitarrsolot ger uttryck för modfälldhet. Berättarkonsten avslutas på ett nästan teatraliskt sätt under den mystiska Yen Sleep som omsluter oss i en filt av fantasifulla toner. En långsam utflykt med gitarren ger den sista smörjelsen.

Detta är ett album som väver en trollbindande gobeläng av doom-laddade riff, demoniska melodier och frispråkig lyrik. De nio spåren ägnar sig åt olika soniska territorier samtidigt som de bibehåller en sammanhållen beskrivande tråd som resonerar med lyssnaren. En styrkedemonstration som är lika känslomässigt klangfull som ljudmässigt äventyrlig.

Thomas Claesson

Crazy Lixx ”Two Shots At Glory” (Frontiers/Playground)

Det här med samlingsskivor är tudelat. Å ena sidan är det ett vettigt sätt att ta till sig artistens hits med mera. Å andra sidan är känslan att lyssna på en bra ”vanlig” skiva från början till slut en svårslagen upplevelse.

Min känsla är att det som musikrecensent är lätt att slentrianmässigt sätta en lagom betygstrea för just samlingsskivor. Emellanåt delas ett absolut toppbetyg ut förutsatt att det bjuds på vettigt bonuslåtmaterial och/eller om förpackningen är extra lyxig.

Two Shots At Glory erbjuder tre nya låtar varav en cover och resterande nio är nyinspelade godingar ur den egna diskografin.

Även om låtarna inte är förpackade på något extra lyxigt sätt får ändå omslaget ett rejält plus i kanten; den coola omslagsbilden med glimten-i-ögat-mätaren på max sticker ut.

Two Shots At Glory är en typisk Crazy Lixx-låt av hög klass, men den slår sig ändå inte in bland bandets bättre för där är konkurrensen hårdare än hårdast.

Invincible är däremot en ny låt som slår sig in på bandets topp tio. Extra pulshöjning får jag av den ”stora” refrängen inte minst det überläckra gitarrsolot.

Fire It Up ’23 är lika bra som alltid. Melodiös hårdrock av allra högsta klass. Det finns väl knappast en hårdrockare med eller utan permanent som inte faller pladask för den här låtpärlan?

Sword And Stone är en cover som görs i stort sett efter ”mallen”, det vill säga Paul Stanleys demo från 1987, men den fiffiga stämsången i slutet samt att låten avslutas och inte tonar ut är egna påhitt som får tummen upp av undertecknad. Den här låten är värd att inte glömmas bort; med andra ord gör sångaren Danny Rexon & co något av en kulturgärning.

Whiskey Tango Foxtrot ’23 är som en storebror till nytillskottet Invincible men är aningens vassare än lillebror; refrängen och sologitarrspelet är ännu mer välkomponerat och den starka känslan av 1980-tal är grädde på moset.

Only The Dead Know (’23) är en ballad som egentligen inte avviker från standardmallen för en hårdrocksballad, förutom låttiteln som inte på något sätt antyder att det rör sig om en ballad och det gillas. Bristen på musikalisk originalitet spelar ingen som helst roll när alla delar som utgör Crazy Lixx sätter sin prägel på materialet – då liksom händer ”det” med hjälp av refrängen som fixar gåshuden.

Sleazehårdrock? Partyhårdock? Pudelhårdrock?

Melodiös hårdrock med stark 80-talskänsla är beskrivningen jag väljer om någon frågar hur det låter. Oavsett vilket fack som du och jag väljer att placera bandet i kan ingen påstå att de kopierar någon eller några andra; de norpar lite här och där och kör på i ett eget stickspår.

Hur som helst är det viktigaste att det ska vara roligt att lyssna på musik och efter drygt 20 år blir jag alltid lika glad i hela kroppen när jag hör Crazy Lixx. Kvalitet? You bet!

Om så bara för en stund är det här medicinen som får dig att glömma dina egna och hela världens problem. Se det som ett löfte.

Avslutningsvis ska jag delge er läsare en dröm som jag har: Chez Kane som support till Crazy Lixx på en framtida turné. Mmm, bara tanken får det att vattnas i munnen…

Magnus Bergström

p.s. Crazy Lixx musikvideos är rakt igenom välgjorda och ofta med glimten i ögat. Jag Något gott att dricka med tilltugg och Youtube är allt som behövs. Rekommenderas!

Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)

För att vara ärlig har jag emellanåt haft svårt att hoppa på trendtåget som ”alltid” pushat för Johanna Platow Andersson och Nicke Anderssons kärleksbarn Lucifer.

Det stilistiska har förvisso känts helt rätt redan från starten och live har bandet alltid varit knäckande bra, men skivorna har bjudit på en och annan låtsvacka.

Nu är hur som helst Lucifer V här och ser till att jag hajar grejen fullt ut.

På menyn står nio låtar varav en handfull är extra förföriska:

Fallen Angel är en klockren start på (retro)hårdrocksfesten. Ganska rivig men på ett svårförklarat sätt är samtidigt den för Lucifer så typiska ”doomigheten” närvarande.

At The Mortuary har ett antal olika musiklager att skala av; allt från väldigt långsam till mellantempo till lite mer fartfylld. Extra plus för skivans bästa inlevelsefulla sånginsats av Johanna och det pigga gitarrspelet med störtsköna melodislingor.

Slow Dance In A Crypt är en ballad med djup och ett fint exempel på låtskrivande av bästa märke. Den får mig att tänka på Take Me (Together As One ) från Paul Stanleys soloskiva 1978. De är väldigt långt från en stöld, utan mer att det förekommer en och annan ”blinkning” till Pauls guldlåt.

A Coffin Has No Silver Lining har i hård konkurrens skivans coolaste låttitel och har även förärats med det bästa gitarrsolot, liksom att Johanna åter igen höjer sig en smula och sjunger med passion i rösten och refrängen är guld.

Strange Sister svänger störtskönt och är nog mest ”smittande” låt med tanke på att det är den som jag själv småsjunger på efter att skivan spelats färdigt.

Undertecknad har en stark känsla av att Lucifer nu på femte alstret knåpat ihop exakt rätt låtmaterial inspelat i exakt rätt ljudbild och hittat hem till hundra procent.

För att tala klarspråk; det låter helt enkelt hur gôtt som helst om deras tidlösa hårdrock och lyriken inspirerad av döden i olika former är en stor del av en lyssnarupplevelse med många lager.

Tack och bock.

Magnus Bergström

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Willi Carlisle ”Critterland” (Signature/Border)

Willi Carlisle är en historieberättare som använder musiken för att berätta vad han har på hjärtat från Dagens USA. Denna gång är det inte mörk våt asfalt, skumma klubbar och det urbana livet som skildras.

Istället är det ur ett mer lantligt perspektiv med historier om den lilla människan i kolgruvor, bondgårdar där hönsen kacklar och arbetet pågår från morgon till kväll och är den enda tillfredsställelsen i livet.

Här finns också en del mer morbida historier som är drogrelaterade och där saker och ting går bokstavligen åt skogen.

Willi Carlisle är en folksångare i Woodie Guthries fotspår även om det funnits fler som har försökt sig på att leva upp till den berättarnivån.

På hans tredje album Critterland vill Willi berätta så mycket det bara går. Det gör han med råge, och glömmer ibland bort melodikänslan. Därför blir lite för ordrikt. Det är svårt att ta in alla texter men några låtar i taget fungerar bra.

Musikerna runt Willi är få. Det kan vara en ensam fiol, steelgitarr eller dragspel. Albumet avslutas med en spoken word på sju minuter. Willi Carlisle har så mycket att berätta att det nästan väller över och blir lite svårhanterligt för den som lyssnar.

Men en trevlig ny bekantskap är det, därom råder inget tvivel.

Bengt Berglind

Magnum ”Here Comes The Rain” (Steamhammer)

Det låter föga överraskande Magnum om Here Comes The Rain. På gott och ont, mest på gott. Magnum är Magnum och inget annat.

Det är för övrigt inte så lite ironiskt och lite ledsamt att bandpappan tillika huvudlåtskrivaren och gitarristen Tony Clarkins sista studioskiva oftast har gitarrljudet kvar i baksätet som passagerare i låtarna. Det är de andra instrumenten och framför allt Bob Catleys röst som tillåts dominera ljudbilden.

Rösten? Den har i nutid kritiserats ganska mycket i livesammanhang. Men i studion funkar stämbanden lika bra som förr om åren och även om det ”knarrar” lite här och där ger det bara mer känsla till låttexterna. Få har en så karakteristisk röst och det är logiskt att den får ta stor plats.

Det är genomgående bra tryck i trummorna och det märks att Lee Morris hade roligt under inspelningen; det låter rappt och han spelar med pondus.

Titellåten är lätt att fastna för. Melodin känns smått bekant och fastnar på direkten, vilket förstås beror på att Magnum har varit med många år i branschen och förvaltar sitt arv på ett föredömligt sätt. Inga nedsteg utanför mallen här inte!

Det är väl egentligen bara i småriviga Blue Tango som det bränner till en aning gitarrmässigt och vi bjuds på ett halvlångt gitarrsolo (annars är det överlag glest på den fronten) och ett kort keyboarddito.

The Seventh Darkness är ett skolboksexempel på hur gitarr och blås kan samarbeta och utmynna i en fin (hård)rockdänga som får igång lyssnarens fotarbete.

Borken City är en stråkpyntad ballad av den typ som får tårkanalerna att öppna sig för vissa, medan andra snabbt konstaterar att smörmätaren står i givakt på rött. I mina öron är det Bobs innerliga framförande med känslosamma betoningar på orden som gör låten och inte själva låten i sig.

Borderline avslutar i smått pampig stil och lämnar lyssnaren med känslan att allt är som det ska vara i Magnums musiklandskap. Även om vi idag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen…

Tack för musiken Tony och rocka i frid.

Magnus Bergström

http://www.nyaskivor.se/listor/arets-skivor-2023/

Svante Sjöblom ”Telling Lies” (Rootsy/Border)

Bara på den sista veckan har jag stött på flera för mig okända svenska artister som har överraskat med sin musik. En musik som lever ett rikt och fullödigt liv långt från den strömningsmättade så kallade marknaden. En marknad där allt räknas i antalet strömningar och i många fall inte i kvalité eller att man lyssnat färdigt på låten som är tre minuter.

I skivbolagets utskick kallas Svante Sjöbloms musik för blues. Vilket det absolut inte är. Musiken på albumet Telling Lies har sina rötter i den amerikanska folkmusiken, där man tidigare har hittat John Prine, Kris Kristoffeson eller Townes VanZandt.

Man kan även skönja det nordiska vemodet i Svantes musik. Detta kommer främst fram när han sjunger med enbart sin gitarr. I övrigt är albumet fullt av bra melodier och luftiga arrangemang med blås.

Down by the river som inte är en version på Neil Youngs episka låt utan en en lite småtung lätt funkig historia med trombonsolo. 

Svante Sjöbloms skiva är en mycket trevlig bekantskap som du gärna kan kolla in på Soundcloud.

Bengt Berglind