Det här med att ömsa skinn och möta all sitt mörker i vitögat är verkligen en enerverande process. Det finns dagar då jag känner mig peppad och motiverad att ta tag i hornen och leda mig själv framåt. Sen finns det dagar då jag bara vill ge upp, lägga mig ner och aldrig resa mig igen.
Jag finner mig själv ofta i ett rätt frustrerat läge då saker och ting känns otroligt meningslöst. Som tur är kommer alltid de där dagarna som ger mig energi igen. Vetskapen om att de kommer håller mig från att lägga mig platt och bara ge upp.
Tyvärr är min tidsuppfattning både en gåva och en förbannelse. När jag mår bra känns det som att jag trots allt har mått bra ett tag. När jag mår dåligt känns det som att allt har varit åt helvete hur länge som helst. Jag antar att det är en klen tröst att jag åtminstone har blivit medveten om det. Då kan jag i alla fall förminska mina mörka tankar när det känns som att all lidelse har pågått för länge.
”Det är bara i ditt huvud Ninni, det är inte så illa som du tror”.
Ibland är det bara så svårt att tro på den meningen. För när mörkret tar över faller allt i dess spår, likt en kedjereaktion av dominobrickor som obevekligt välter en efter en.
I dessa stunder är det svårt att hålla självhatet i schack. Jag hatar det jag ser i spegeln. Jag känner mig tjock och ful. Mitt ansikte ser helt plötsligt deformerat ut och jag kan inte låta bli att dra i mina skavanker. Jag känner mig så misslyckad, ovärdig, korkad och ensam.
Jag är så less på att känna mig så ömklig. Jag hatar att jag konstant gör mig själv till ett offer för att jag inte släppa all bagage jag bär på. Jag hatar verkligen den här mentaliteten. Men här sitter jag ändå, klagandes på samma sak om och om igen.
Men så kommer det en dag som ställer saker på ända. Nya möjligheter dyker upp och än en gång känner jag hur hela kroppen försöker tvinga in mig i skyddsläge. Det går inte att förneka hur jävla förvirrad och rädd jag känner mig.
Samtidigt känner jag att jag faktiskt måste lära mig att vara okej på det. Släppa kontrollen och vara okej att jag inte vet exakt vad jag känner eller vill. Jag vet inte vad hjärtat försöker säga och jag och jag vet inte vart min magkänsla försöker leda mig.
Men måste jag verkligen veta det? Måste jag alltid staka ut min framtid istället för att leva i nuet och ta saker som de kommer? Jag antar att jag verkligen har blivit en fegis. En fegis som måste överanalysera allt och se över alla nack- och fördelar.
Så nu försöker jag bryta det en gång för alla, vilket är helt klart lättare sagt än gjort. Jag har blivit lite svår att komma nära och jag är fullt medveten om att jag håller folk på armslängd. Och så länge jag gör det kommer livet att vara lite tommare och tråkigare.
Jag antar att jag känner mig rätt… uttömd. Snälla människor blir ofta tagna för givet och ibland känns det som att jag har inget kvar att ge. Men hur svårt det än känns är jag fast besluten att tina mitt rätt frusna hjärta. Jag vill våga känna, ta emot, ge, lita och älska igen. Jag skriver det om och om igen för att konstant påminna mig själv om att jag inte får stänga av.
Ett liv där man känner sig konstant avtrubbad är trots allt ett fattigt liv.
Men så fort jag sänker garden kommer den där gnagande ångesten med blixtfart. Och på något jävla sätt måste jag tvinga fram min inre styrka och bara stå ut med det. Leva med att risker är jobbiga som fan, men helt nödvändiga. En stor del av mig stretar emot med näbbar och klor, men förhoppningsvis lyckas jag få tillbaka övertaget snart.
Jag hoppas i alla fall det för jag är så less på att skjuta upp livet.
Kan någon snälla få mig att sluta tänka så jävla mycket hela tiden? Jag skulle behöva få komma ut ur mitt huvud om så bara för ett litet tag.