1920-talet var en tid för fest och glamour i de västeuropeiska ländernas jetsetliv. Såren från det andra världskriget slickades, jazzen tog plats i nöjeslokalerna och champagnekorkarna flög i luften medan pärlhalsbanden fladdrade i takt med musiken. Allt vände år 1929 då många tvingades att panta eller sälja sina smycken. Börskraschen på Wall Street ledde snabbt till en dalande ekonomi och en mångårig depression i USA och i Europa.

Romanen Egendom borrar in sig i atmosfären genom att inleda med biografin om en börsspekulants liv. Här målas upp en kändismans ungdomsår, hur denne finner en hustru och slutligen beskrivningar av hur hans privatförmögenhet har kommit till. Oh, he is a fortunate man and did you visit his luxurious house? New York-etablissemangets skvaller går nästan att ta på. Några år senare har kartoteket på New York Public Library ett tomrum. Varken verket eller biografiförfattarens namn går att spåra längre.

Den följande delen är den stormrikes egna ord för att bemöta vad som i hans ögon var en lögnaktig levnadsteckning. Nu äntligen (!) ska han berätta sanningen i sina memoarer. En kommentar som får ta stor plats är att 1920-talets överhettade (osunda) ekonomi måste kylas ned för att starta på noll igen. Den manlige huvudpersonen – för det är nämligen han som vet bäst – är viss om godheten i de egna handlingarna. Byteshandeln med aktier och obligationer har såklart syftet att verka för ”Amerikas bästa”.

I den här romanen förs man i väg på en upptäcktsfärd i skrivkonstens värld. Författaren Hernán Díaz låter pennan fara i väg för att i nästa stund göra tvärstopp. Stundtals känns det som om jag får sitta på en fyrbent pall, där ett av stolsbenen sågats kortare. Innan jag ramlar av återfår skildringen sin balans i övergången till nästa avsnitt – en fin dotter-far-skildring. Fokuset flyttas till en man med anarkistiska idéer som bor med sin dotter på Brooklyn-sidan. De har svårt att få mat på bordet och de käbblar i röran där pappan har sin tryckeriverkstad. Historien är som en egen roman i sig, där dotterns ambitioner förknippas med hoppfullhet och jävlaranamma. Hon tar ett första steg på sin klassresa men förstår långsamt hur detta skapar ett avstånd till föräldern.

Så kommer den säregna rösten i romanens sista del. Hur den berör går inte att förklara. Spretigheten liknar atonal musik – den är omedelbar och har en sprängkraft i sina försök att fånga sorgsenheten i livet.

Milda Matilda, vilken roman! Den avslöjar inte bara den genomskinligaste lögnen du hört din börsmäklare säga. Den är en fenomenal uppvisning av vem som håller fast vid sitt tolkningsprivilegium och hur alla andra alternativ trängs undan. Med pengar ökar chansen till mediers bevakning och slutligen en plats i historieböckerna.

Jag kan inte heller låta bli att förföras av Manhattan med sina nyuppförda skyskrapor och ibland är svindeln nära. Vilket får mig att i fantasin tänka på titeln och undra om inte alternativet ”Svindel” kunnat fungera bättre för att närma sig den dubbeltydighet som ”Trust” har för engelskspråkiga läsare? I och för sig kan den svenska boktiteln ”Egendom” vara dubbeltydig: Vilken egendom besitter du? Och vems egendom är du?

Avslutningsvis är det inte titeln som är avgörande. Romanen är större än sina ord och jag tänker mycket på mellanrummen när den är utläst.