Monarkin splittrar mer än den förenar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-02-28

Republikanska föreningen: Vem värnar om den nyfödda prinsessans mänskliga rättigheter?

Glädjeyra och slutsålda tårtor efter beskedet om den nya tronarvingens födelse, och en djup känsla av historisk kontinuitet och nationell gemenskap. Det är den bild Alice Teodorescu målar upp i sin debattartikel i Aftonbladet 24/2. Men hon noterar också avvikande röster: vissa ifrågasätter monarkins demokratiska berättigande, andra undrar om inte mänskliga rättigheter borde gälla även för barn i kungafamiljen.

Republikanska föreningen (RepF) hör till dem som uppriktigt gläds med Victoria och Daniel åt födseln av deras barn, men som också vågar peka på problemen med vårt nuvarande statsskick. Vi förnekar inte att många människor upplever kungahuset som en fast och trygg punkt. Men vi menar att det finns bättre grunder att bygga på, om man vill skapa verklig samhörighet och gemenskap i samhället.

För monarkin besitter uppenbarligen inte den samlande kraft som Teodorescu hävdar. År 2010 ville 28 procent av befolkningen helt sonika avskaffa den, och inget tyder på att andelen har minskat sedan dess. Tvärtom pekar trenden på att en majoritet kommer att vara för republik om bara 10-15 år. Vi i RepF ser också hur vårt medlemsantal snabbt närmar sig 9 000 - just nu ansluter sig faktiskt flera hundra personer om dagen.

Frågan är därför om inte monarkin redan i dag splittrar mer än den förenar. Ett växande antal svenskar tycks ju ha tappat förmågan att hänföras av kunglig glans, mystik och kontinuitet – och ser i stället en institution som påstår sig representera Sverige, men som i själva verket utgör en odemokratisk anomali i vårt samhälle.

Teodorescu skriver förstås inte under på att monarkin skulle vara odemokratisk. Och visst har hon rätt i att vi genom en grundlagsändring kan byta statsskick, och att monarkin i den meningen har en form av demokratisk legitimitet.

Men om vi ser till vad monarkin representerar blir bilden ett annan: den står för hierarki och särbehandling baserad på börd. Om vi i andra sammanhang säger nej till dessa företeelser, varför upphöja dem till nationella symboler?

Nej, låt i stället statsskicket spegla det som verkligen förenar oss som medborgare: demokratiska principer och respekt för mänskliga rättigheter. Genom att införa republik markerar vi för varandra och omvärlden att vi tar våra humanistiska värderingar på allvar.

Republikanska föreningen presenterar inom kort en utredning som ger konkreta förslag på hur denna republik kan se ut, och hur dess införande ska gå till i praktiken. Oavsett vilken modell vi i slutänden väljer – en direkt eller indirekt vald president, talmannen som statschef, eller kanske ingen statschef alls – kommer vi att kunna känna gemenskap i detta: vi har ett statsskick vi kan stå för.

Sedan, när republiken är införd, står det Teodorescu och andra intresserade fritt att precis som förut följa släkten Bernadottes öden, med födelsedagsfiranden, bröllop och nya födslar. (Under förutsättning att de inblandade ställer upp på ett liv i fortsatt offentlighet, förstås.)

Och apropå familjen Bernadotte: hur var det nu med mänskliga rättigheter för de kungliga? ”Fritt fram att abdikera” om inte galoscherna passar, slår Teodorescu fast och skyndar vidare i argumentationen.

Kanske borde hon i stället stanna upp och fundera över vad det innebär att växa upp under trycket av ett helt lands förväntningar på hur man ska leva sitt liv. Och vad det säger om Sverige att vi inte bara låter det ske – utan kallar det för statsskick.

Erik Nordblad