Gyllene sol

Det nya året började med en vacker soluppgång på andra sidan klotet. Har på känn att 2012 kommer att bli ett bra år.

Fullmåne

I kväll lyser månen rund

över Lund.

Fantastiska fantasi

"Åh, där är hon ju! Min lilla favoritsäl, hon är så söt! Jag måste krama henne! Hon är min sälmamma!"

"När jag drar svärdet blir jag Englands störste kung!" (Uppe på en stor jordhög, där fem minuter gått åt till att först omsorgsfullt borra ner det i jorden, om och om igen).

Så siktades plötsligt fiendeskeppen i skogen. "En garde!"

Djuren på Skånes djupark, ni som lever, ni äro överflödiga. Men tack för att ni finns, ändå. I ert sagoland, bland piratskepp, fartyg och kanoner.

Sagoslott

UB i Lund. Alltid inbäddat i grönska. En av de vackraste byggnader jag vet, särskilt på hösten.

Dånande hav

När det blåste upp förra söndagen samlades mängder med kitesurfare vid Gislövshammar på Österlen. Jag körde förbi - och fastnade. Önskar att jag hade ihärdigheten att ägna mig åt något som verkar så härligt. Kanske en dag ...

Kvällning

Skymningen sänker sig över "öijn". Från strandpromenaden i mitt älskade Visby.

Lycklig du är och säll

"Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har i kväll."

Av Carl Jonas Love Almqvist. Utsikt från mina föräldrars hus i Höör ikväll.

L'art

På Moderna museet i Nice, Frankrike.
Vid Promenade de Anglais.

Vart ska jag gå?

Alice i underlandet frågar kaninen: ”Vart ska jag gå?”
Kaninen svarar: ”Det beror på vart du vill komma…”

Vart vill du komma? Och var hamnar du om du fortsätter på den väg du går nu?

Utan att vara tillfrågade är vi alla utkastade på en livsresa. En resa med tydlig början och ett tydligt slut – och vårt uppdrag är att göra tiden däremellan till något meningsfullt. Pilgrimsvandring är ett sätt att göra detta stora och oöverskådliga och stundom obegripliga, hanterbart och gripbart. Pilgrimsvandringen är vår livsvandring i miniatyr. Att vandra, dag efter dag, är att lära sig något om livets villkor med fötternas hjälp.

Det handlar om uppbrott, vandring och mål.
Uppbrott – för att komma någonstans måste man lämna något annat. Man måste lämna det man känner till för att ge sig ut i det okända.
Själva vandringen handlar om att vara på väg. För att komma någonstans måste man vara i rörelse. Den som slår sig till ro vid vägkanten kommer ingenstans.
Målet – det är detta som avgör riktningen, det är detta som är kompassen och det som kan hjälpa oss att avgöra vilken väg vi ska ta när vi står inför vägval.

På ett papper i Jakobskyrkan i Stockholm i somras, under en utställning om vandringsleden El Camino de Santiago, som jag funderade på att gå. Hittade min handskrivna lapp häromdagen och tycker att budskapet är rörande vackert.

Bilden tagen en tidig morgon i september 2009, på väg till Arzua från Lavacolla. Njöt av den ljuvliga gryningen med dimhöljda ängar och åkrar. Ett par timmar senare började fötterna krångla och jag gick vilse och gick för långt. Det blev den tuffaste dagen fysiskt, men det blev också min "mirakeldag" där jag fick möta fantastiska människor som på olika sätt nuddade mitt hjärta.

Skymning från en bil

Skogen

Hemma i Höör igen efter ett år i Stockholm. Ser fram emot att få bege mig ut med kameran i skog och mark igen! Men tills dess ett bildspel. Rose-Marie Nilsson Erwe, en duktig fotograf från Höör, vill påminna om naturens värde i våra liv. Hon menar att även bilder av naturen, inte bara upplevelsen av den, kan frigöra ”lugn och ro-hormonet” oxytozin.
Vackert.

Gotland

Ingen sommar utan Gotland. Här blåeld vid Holmhällar.

Knoppar

Lördagspromenad på Norra Djurgården. Knoppar på träden, ljusgröna grästuvor med blå blommor i, snödroppar, en häst, en anka som dök som en vettvilling där det var strömt och en häger som stod och tittade vid vassen.

Hörs inte

En kvinna talar på Sergels torg. Inne på tredje timmen.
Inte en enda person lyssnar.

Bitter

Satans järnvägar! Hur svårt ska det vara att boka en biljett Stockholm-Höör med SJ? Har suttit två timmar i söndags kväll, två timmar igår och två timmar idag och ännu har jag ingen biljett. Ringde 0771-757575 för exakt en och en halv timme sedan. När jag äntligen kom fram och förklarade att jag får ett felmeddelande varenda gång jag försöker betala, och att jag testat att boka både ospecificerat, handikapp-plats, tyst kupé, fönster, bord, djurkupé, gång, familjevagn och allt vad det heter, svarar tanten: "Men vad konstit hörru, jag få' samm meddelnde ja" (någon norrländsk dialekt), "jag ska kontkta säljstöde', vänt lite". MEN SÅ KOPPLAR HON BORT MIG! Jag blir alltid, ständigt och jämt, bortkopplad! Det bara tutar i luren. Linjen är död. Varför, Gud? Blir alla andra också bortkopplade eller är det bara jag? Om alla blir det, hur är det tekniskt möjligt? Vad är det som är fel i deras växlar? Eller sitter knapparna fel så att tjänstemännen på statliga myndigheter alldeles för lätt kan komma åt lägg på-knappen av misstag? Var upphandlar de sina telefoner? Eller lägger de på med flit? Kanske sitter hon och skrattar åt mig, när hon "råkat" lägga på. "Ooops."

Jag får ringa upp igen, sitta ytterligare 20 minuter i luren och stirra in i min datorskärm. Springer in i tvättstugan och rafsar ner käderna i en påse och tillbaka till luren, bara för att inse att jag hade kunnat lägga mig och sova i torkskåpet innan världens sävligaste mest liktgiltiga mansröst behagar dyka upp. Han bryr sig inte ett smack om att jag blivit bortkopplad och fått vänta. Han förklarar att jag bara kan boka till Hässleholm på nätet, det går inte att boka ända fram till Höör längre. "De e nåt konstigt i bokningssystemet där nere".
- Men jag kan ju välja Höör som destination på er bokningssida på internet! Hur ska jag veta att jag inte kan boka mer än till Hässleholm? Varför finns Höör fortfarande med om jag inte kan boka dit? Hur kan jag ens få en prisuppgift om det inte går?
"Nä, du har nog lite sämre med att få reda på det", svarar han.
LITE SÄMRE MED ATT FÅ REDA PÅ DET? VAD ÄR DET FÖR SVAR?
"Det är danskarna som har fel i sitt bokningssystem."

Lille vän, danskarna har inte "fel i sitt bokningssystem"! Kan det kanske vara så att danska DSB (som vann upphandlingen om tågtrafiken upp till Växjö och som nu driver Skånetrafiken istället för SJ) och ni inte lyckats skaka hand? Nä, nä, det är danskarnas fel. Det är svaret jag får. Livet består av ständiga frågor, inga svar och imbecill kundservice.

Åååå så glad jag är över att SJ inte får sälja sina torra bullar med brun illaluktande sallad för 89 kronor på den sträckan längre.

Väder

Efter världens vackraste och lilarödaste solnedgång började det snöa ikväll. Gick genom stan och kisade och njöt. Och så tjuvlyssnade jag på tre killar från Västerås som var i Stockholm för att gå på konsert. De konstaterade att Västerårs är ett Sverige i miniatyr.

22/2

Midnatt på Eriksbergsgatan. Molly och E.M.D. har just gått vidare till Globen. Snönflingorna lätta som fjädrar. Ljummet och tyst.

Ibland måste man slå till

När jag var liten fick jag en "elefantnalle" av min storasyster. När hans ögon trillade av, för min kärlek tärde på den, sydde mamma dit nya i form av gula knappar. Elefanten finns fortfarande kvar, på en hylla i garderoben i mitt föräldrahem. Sedan dess har jag älskat elefanter. Och sedan jag upptäckte Svenskt Tenn för ett antal år sedan, har jag sneglat på den här lampskärmen varje gång jag gått förbi butiken på Strandvägen. I dag slog jag till. 520 kronor. Den lyser upp hela mig.
(Bonus: upplevelsen av paret framför mig i kassakön, som köpte ett halsband för 8 000 kronor. "Ja visst, vill du ha det så...", sa mannen till kvinnan när hon provade det.)

Nu vill jag köpa mer av Svenskt Tenns grundare Estrid Ericsons vackra elefanttyg. Jag skulle vilja sy gardiner, kuddar, löpare... Men eftersom det kostar 740 kr/m väntar jag lidt...

Ypen famn

Himmel på väg till Etnografiska museets utställning om trafficking i lördags. Under molnen Djurgårdsbrunnsvikens isbelagda vatten.

Visste du att tjeckisk-tyska gränsen kallas för Europas största bordell? (Det var jag själv lyckligt ovetandes om.) Eller att bildtexten till ett foto på ett vanligt hyreshus i Norsborg utanför Stockholm lyder: "En lägenhetsbordell i det här huset upptäcks när det blir bråk bland sexköpare som köar i trappan och ut på gården. Under fem veckor identifierar polisen 510 sexköpare"?

På väggen bilder på hyreshus över hela landet, där polisen slagit till.

Hursomhaver barnen kär. Ibland är livet svårt, även utan trafficking. Istället för att skriva att det alltid finns ljus bakom molnen eller något anna smörigt och självklart, avslutar jag med några av mina favoritrader från Ainbusk.

Gunatt, gunatt ti lätn u stäur kring haile oe land
Dagen jär yvar u nå gar vörr ti dråimars land
För imårgå jär en nöiar dag u ja undrar va han kan gi
Ska de bläi en fäinar dag de jär ingen sum kan se
Men däu kan möit mig han ypen famn

Lyssna här.

Gryning

Promenad runt min älskade Tollerupssjö, där bryggorna andaktsfullt väntar på fötter i tjocka kängor och ljudet av flugfiskelina. Några fåglar kvittrade och flög mellan träden, och bäcken porlade en bit bort.
Snart är det faktiskt vår.

Promenad i mörkret

Pålsundsberget, Stockholm, Sverige, kl. 15.23. Becksvart. Någon eller några är ute och går med sin hund. (Jag kan inte riktigt se för jag glömde glasögonen hemma i vanlig ordning.) Jag tittar upp mot fönstren och ser julstjärnor. Känner en oerhörd längtan efter att också ha en julstjärna. Och ett hem. Ett riktigt hem. "Dagens i-landsproblem" som HippHipp!-gänget skulle säga. Men sådan är min längtan.

På jobbet läser jag många tidningar och tänker många tankar, som leder till längtan (hur skriver man förresten längtan i plural? En längtan, flera..?). Dessa rafsar jag ner på post it-lappar, som jag klistrar in i min agenda, som jag sedan klistrar in i min "kom-i-håg-att-göra-bok", som sedan ska skrivas av på bokens sidor, för att där förevigas. De senaste veckorna ha samma längtaner återkommit. Jag vill verkligen:

1. Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela i Spanien. Ensam. I ett par veckor. Träffa en del, gå själv en del, fundera en del, gråta en del, skratta en del. Ha skoskav en del.

2. Åka till Afrika igen. Denna gång med en viss person. "Happiness is only real when shared", som Christopher McCandles, vars öde förevigats i Sean Penns film "Into the wild" (se den!), skrev innan han dog i Alaskas ödemarker. Titta på världens största sol när den går upp och ner. Skumpa runt på fyrhjulsdrivna utflykter, leka med barn, se giraffer och elefanter, känna Afrika-solen över bleka axlar.

3. Åka till Fredrika i Åsele kommun i Västerbotten och se det stora tempelbygget.

Nu ska jag öppna min dammsugare och leta efter datorns F9-knapp, som jag råkade suga in tidigare.

Roberto Saviano

Ikväll hade jag förmånen att få gå och lyssna på den italienske författaren Roberto Saviano som skrivit boken "Gomorra" om den neapolitanska camorran. Camorran är äldre än maffian, men ändå känner få till denna kriminella organisations gigantiska omfattning. Saviano gästade Kulturhusets internationella författarscen och begav sig efteråt, med sina fem livvakter i tätt följe, till Stockholms filmfestival och premiären av filmen med samma namn.

Savianos bok har blivit en försäljningssuccé världen över, vilket lett till att han numera lever under dödshot. Han har tvingats gå under jorden och berättade att han ständigt måste flytta från lägenhet till lägenhet. Det är svårt för honom att få ett hyreskontrakt - ingen fastighetsägare i Italien vill ha honom som hyresgäst eftersom det då ser ut som om de tar "hans sida". Den som talar om camorran i Italien anses som "förrädare", som om man "kastat gyttja på sitt hemland" (italienskt talessätt). 29-årige Saviano måste planera allt han ska göra tre dagar i förväg, han kan aldrig gå på fest eller gå och handla. "Mitt liv är i princip förstört", sa han, "men det ni kan göra för att hjälpa mig är att inte låta mina ord falla döda ner, utan gör dem till era egna och sprid kunskapen vidare."

Varför ska vi i Sverige bry oss? undrade moderator Arne Ruth retoriskt. Jo, för att allas vår framtid inte är bunden till nationsgränser, den utspelar sig på en global arena. Och camorran bryr sig definitivt inte om några geografiska gränser.

I bokens inledning berättar Saviano, som är uppvuxen i "Camorraland" och som vågat infiltrera arbetsplatser som styrs av camorran, om hur Neapels hamn "är det hål i jordgloben där allt kommer ut som tillverkas i Kina." Han skriver att: "I Neapel lossar man nästan uteslutande varor från Kina, 1 600 000 ton. Det vill säga de varor som registreras. Ytterligare minst en miljon passerar utan att lämna några spår. Enligt Tullen [...] lyckas sextio procent av varorna klara sig undan tullkontroll, tjugo procent av fraktsedlarna blir inte kontrollerade och femtiotusen är förfalskade och man räknar med tvåhundra miljoner euro i utebliven skatt per halvår. [...] Varje container är regelrätt numrerad, men det finns många med exakt samma nummer. På det viset legitimerar en inspekterad container alla olagliga containrar med samma nummer. Det som lossas på måndagen kan på torsdagen säljas i Modena och Genua eller hamna i skyltfönstren i Bonn och München. En stor del av de varor som förs ut på den italienska marknaden borde bara vara transitvaror, men tulltricken gör att dessa varor stannar kvar. [...] Under fyra tillslag som gjordes slumpvis och nära varandra i tid under april 2005 beslagtog Tullens bedrägerirotel tjugofyratusen par jeans avsedda för den franska marknaden, femtioentusen föremål fån Bangladesh med etiketten Made in Italy och cirka fyrahundrafemtiotusen figurer, bland annat, Barbie- och spidermandockor."

Jag hade ingen aning om detta. Arne Ruth undrade hur det kan komma sig att Roberto Savianos bok, utan ifrågasättande någonstans ifrån, hamnar på kultursidorna och inte på ekonomisidorna. En oerhört intressant och högst berättigad fråga, tycker jag. Tyvärr blev det aldrig någon diskussion om detta, eftersom en man ur publiken avbröt och ropade: "Är inte den viktigaste frågan här ikväll hur vi kan hjälpa Roberto Saviano?".

Och så minns jag att Arne Ruth sa något i stil med följande, som jag för övrigt tror är ett citat av Saviano från i går, när han talade på Svenska Akademien: "Det handlar om skillnaden mellan att känna till och att veta och handla."

Läs Roberto Savianos bok!

Och läs en bra intervju med honom från SvD här.

(Bilden är tagen från en bergsby nära Ancona, där jag var på bröllop 2006. Inte ens i närheten av Napoli, där jag faktiskt också har varit, dock utan att ta kort. Mitt främsta minne är från när jag och pappa kom av båten från Capri, för att upptäcka att han fått punktering på bilen under tiden vi var borta.)

Björkarnas stad

Fick möjligheten att resa till "Ume" över dagen. Har aldrig varit där förut, och vet inte när jag kommer dit igen. Men jag fick med mig minnet av björkar längs varje trottoar och ett blått rådhus under natthimlen. På Bromma surrade stora snöflingor i lampskenet.

Vägg nummer två

För ett tag sedan kommenterade jag Helena Gierttas ledare i Journalisten. Läs ledaren här.
Den handlade om det fullständigt idiotiska i att vi journalister lasas ut efter elva månader. Diskussionen i forumet löd som väntat: "usch och fy och stackars vikarier, vilket slöseri med kompetens och vilken belastning för redaktionerna...". Jag håller med! Men - det finns en annan aspekt också, som jag nästan tycker är viktigare. Eftersom jag nu (bättre sent än aldrig) såg att jag fått en kommentar, får jag i alla fall lyfta upp min åsikt som förstasidesstoff på min egen blogg!


Charlotte Pehrson 23 okt 2008, 23:48 #
En aspekt som inte tas upp i debatten är hur läsarna/lyssnarna/tittarna påverkas av utlasningen. Jag tycker att utlasning är ett djävulens påfund och instämmer i det som sagts om detta i tidigare inlägg. MEN jag förfäras också av hur det drabbar dem vi jobbar åt – allmänheten. Nya, gröna vikarier ska på ett par månader lära känna en ny kommun, skapa sig ett kontaktnät, och gärna visa framfötterna genom att leverera slagkraftiga rubriker för att ha någon som helst chans att få stanna kvar. Petitesser lyfts upp till huvudnyhet, såväl fakta som namn blir fel, beskrivningen av hela händelseförlopp förvrids, när inte relevant bakgrundskunskap finns. Var elfte månad ska kommunpolitikerna åter förklara allt från grunden, för ytterligare en ny vikarie. Hur ska en läsare någonsin kunna värja sig mot den falska eller felaktiga verklighetsbeskrivning som jag är övertygad om många gånger skapas på grund av de usla anställningsförhållandena? Detta är en mycket viktig fråga som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Las får inte bara negativa följder för oss anställda, utan också för vår publik.
Jag får ofta höra: “Ni unga har ju inget behov av fasta jobb, som vi hade förr i världen, ni är vana vid att hoppa runt och känner säkert en frihet i det”.Suck.

Helena Palén Olofsson 25 okt 2008, 11:13 #
Charlotte Pehrson: Fantastiskt bra aspekt. Viktig kommentar med tanke på tidningarnas uppdrag. Men här kan man säga att dom genar å det grövsta. Tidningarna alltså. Din kommentar borde toppa ettan på varje tidning i Sverige. Vilken nyhet! Dom utlasade (den utnyttjade kadern) och medborgarna seglar i samma båt. Dom borde göra gemensam sak. Men vilken tidning skulle skriva om det?

Bakom väggen

Vad är det som gör att en artist eller "kändis" kan älska och högakta sin publik, men inte vara trevlig mot en enskild ur publiken? (Nej, jag har inte blivit illa bemött, jag bara undrar.) Publiken som en levande entitet - älskvärd. Men en beståndsdel inte värd ett jota. Hur funkar det? Samma sak med restauranger, hotell, butiker, medier... En kundkrets, en publik, fantastiskt. Men en enda, usch.

Svaret finns i den här bilden. Jag har bara inte riktigt klurat ut det helt och fullt. Såg en tjej så och fota en vägg vid Centralbron på väg hem från jobbet häromdagen. "Wow", tänkte jag. "Hon måste vara smart". Så jag tog också en bild på en vägg. Lite grafitti eller konstiga streck så blir det intelligent. Djupt. I mig eller betraktaren? Varför? Som om det vi ser är "där borta", åtråvärt för sin otillgänglighet och ogreppbarhet, för att vi kan projicera vad vi vill på det. För att "det" - väggen, publiken, egentligen inte finns som en egen levande varelse. Det är bara sten, billig sprayfärg som kanske sprayades utan att betyda ett skit. Eller en människa tagen ur massan. Vanlig, tråkig, meninglös. Men tillsammans, på håll, på avstånd, en del av en vacker pusselbit.

Var för övrigt och såg Sissela Kyle för ett par dagar sedan. Vilken fullkomligt underbar människa.
Och så RAW med Magnus Betnér, Marcus Birdman, Mårten Andersson och Dag Sørås fra Norge. Sjukt bra! Och i helgen föredrag med David Barceli från USA, f.d. munk som jobbat mycket med Moder Teresa och med soldater i krigsdrabbade områden, om hur all stress och alla trauman vi utsätts för under ett liv lagras i kroppen. Och hur vi kan göra oss fria från detta genom enkla fysiska övningar. Jätteintressant.
Ett 20 min klipp finns här (med exempel på övningar sist, i ett separat klipp på tre min).

Utflykt

I dag utflykt till Örebro län och Arboga och Lindesberg. En grön bakelse på ett fik, promenix längs Stora Sirsjön, där motorbåtar med dunkande diskomusik rejsade, besök på Coop (mittemot den målade väggen), över kullerstensgator, förbi märklarfirmors skyltfönster ("om jag skulle bo här, vilket hus skulle jag välja då?"). Om jag kunde teleportera mig skulle jag spendera varenda helg med att gå runt och titta på nya världar. Tänkt om jag vuxit upp i Lindesberg, vem skulle jag varit då? Tänk om jag skulle bott i Sigtuna, eller Vadstena, eller Visby, eller någon annan sagostad, vad skulle jag gjort då? Tänk om jag hade suttit på skolbussen mellan Frövi och Arboga när jag var liten. Jag hade kanske bott i ett trähus med knirrande golv och haft en liten katt.

Tänk om.

God natt

Stockholm

Kvällspromenad och utsikt från Bastugatan. Vackert. Uppe till vänster under den grå himlen skymtar bron som går mellan slussen och gamla stan, som jag promenerar på varje morgon på väg till jobbet. Medan X2000-tåg och tunnelbanevagnar svischar förbi alldeles tätt intill örat.

Besökte NK häromdagen (f.ö. en av mina gamla arbetsplatser) för att titta på en Barbourjacka. Men den satt inte snyggt.

- Hur går det för dig då? frågar en herre i 45-års åldern medan jag står och speglar mig.

- Nja, den är nog lite för pösig i ryggen för mig. Tycker du inte det? svarar jag. (kom igen, sälj på mig den)

- Ja, du är ju lite... (jag tittar förvånat på honom) ...jo, det är den ju.

- Men vad skulle du säga precis, om att jag är..?

- Ja det är ju inte bara jackans fel om man säger så. Om jag får vara lite privat.

- Jo... Visst.

- Har man breda höfter och liten byst så faller den inte så snyggt.

Sen gick han till en annan kund och jag stod kvar och kände mig usel.

Jävla NK.

Var nyligen på en "VIP-rea". Var tvungen att ha med mig entrébiljett. Jag och tre miljoner andra, visade det sig. Stod nästan två timmar i VIP-kö ute i kylan. Väl inne fanns bara en massa skit. Konstiga koftor och jackor som inte passar någon, silkeslinnen i "fyndlådor" och odefinierbara tygstycken i mönster som ger tinnitus bara man tittar på dem. Sneglade på en halvful kjol som jag hade kunnat tänka mig om den inte hade kostat 1 200 kronor. Min kollega såg en halsduk för 1 800 kronor. Människor roffade åt sig som galningar, stoppade ner i tomma pappkartonger och lade i gigantiska högar på golvet. "Det är mitt!" när vi närmade oss. Kön till kassan var jättelång.

Hälsningar från Stockholm

Pilgrimsvandring

Innan Stockholmsflytt - två dagar på Österlen. Här i tystnad över ljungen på Ravlunda skjutfält...
...som stundtals växlade till sotig, torr mark.
En vandringsstav blir till.
Rav är det fornnordiska ordet för bärnsten. På stranden i Ravlunda låg små lysande diamanter bland tång och stenar. Jag hittade också en.

Bröllop i Ljungskile

Ljungskile camping har ett guldläge uppe på hällarna med utblick över Orust. Fotnot: 300 kr/natt för en stuga är billigt av en anledning.

Kärlek på en rastplats

Morgonstund

Utsikt från tåget strax efter klockan sex på morgonen.