Filmredaktör André Lamartine skrek åt mig för säkert fyra år sen att jag skulle skärpa mig och läsa Dune. Och Dune Messiah. Och Children of Dune. Jag gjorde det inte, då. Dumt nog. Men jag har ju gjort det nu, och tackar såklart den gode Lamartine för sitt goda råd. Jag är idag fast, där. På Arakkis. Och jag överdriver inte när jag säger att jag inte varit så investerad, fascinerad och fast i ett scifi-universum som detta sedan jag var åtta år gammal och precis snöat in på Star Wars. Jag är all-in, som kidzen säger. 100%. Jag tänker mer på Dune än vad jag borde. Varje dag, flera gånger per dag.

Dune är ett fantastiskt universum, en otrolig saga. Religiös övertygelse, fanatism, biologi, ekologi, andlighet, fundamentalism, kapitalism... Det finns så många lager, så mycket nyanser och så mycket välbyggd mytologi att det nästan inte går att tämja i tanken. Allt bara snurrar runt och jag vill läsa 30 böcker till, se 30 filmer till. 😍

Efter alla dessa långa år är de alltså tillbaka, 50 år gamla och efter dubbla uppbrott. Creed. 90-talets näst mest hatade rockband (efter Nickelback). Och jag älskar det. Jag älskar Human Clay / Weathered-skivorna lika mycket som jag älskar Full Circle, och jag är därmed en av dem som verkligen längtat krampaktigt efter att se dem ihop, igen. Fullskaliga och ett årtionde klokare. Scott har fått ordning på sitt liv, finally, och med tanke på att Flip / Brian & Mark fortfarande är skuldsatta efter att ha köpt lös Alter Bridge från skivbolaget (Universal) behöver de väl alla detta. En återförening, till. En Creed-skiva till. Av samma skyhöga kvalitet som Full Circle.

I helgen var de tillbaka och då på en kryssningsbåt ägd av Norwegian Cruise Line där de spelader 12 låtar, och lät riktigt fint. Scott, framförallt, har både energin tillbaka/kvar och rösten. 😍 Jag önskar att jag var där. Higher!

Det dök upp i minnet idag, igen - efter att jag läst igenom Connys recension av Top Spin 2K25 inför dagens publicering. Att jag dels älskar tennis som sport och som TV-spelssport men att jag även minns ett alldeles särskilt absurt tillfälle där TV-spelstennis skapade massiv osämja i mitt gamla gubbkompisgäng. Detta var 2011, vi spelade mängder av Virtua Tennis 4 (PS3) i kompisgänget och det var inte sällan strid-på-kniven, jämna, tighta nagelbitare till en-settare. 😁 Roligt, minns jag det som. Fram till en historisk afton då mina vänner JB och AK beslutade sig för att slå vad, i alla fall. Om något annat än den beryktade äran. För det var här som våra tenniskvällar gick från lättsamt trams till blodigt (och kostsamt) allvar.

- Vi kör ett set, vinnaren köper en påse Twist till förloraren.... Ok?

- Jupp, kör

Matchen gick inte särskilt bra för AK... Som föll likt en fura och lyckades bara nypa ett game. Twist-vinsten firades då av herr JB som gjorde grimaser och sjöng små segrarsånger. Något som inte uppskattades.

- Kvitt eller dubbelt!

- Gärna för mig

Ny match. Ny kross då JB nöp alla game, varpå en märkbart irriterad AK skrek:

- Kvitt eller dubbelt!

Ny match. JB vann. Ilskan var nu väl tilltagen.

- Kvitt eller dubbelt!!

JB vann detta set helt överlägset. Jag vill minnas att AK inte vann en enda boll.

- Kvitt eller dubbelt!!!

JB hade efter denna vinst nu kammat hem åtta stycken Twist-påsar.

- Igen!

JB vann igen...

- Igen!

JB, igen. Som nu hade vunnit 32 påsar Twist. Varpå AK till slut gav upp. Han satt efter avrundad bizarro-turnering utan tröja på överkroppen, blodröd i ansiktet och gnisslade tänder. För han, precis som vi andra, förstod såklart att JB skulle inkassera till fullo och att kalset skulle bli ytterst kostsamt för den barbröstade förloraren. Jag var dagen därpå med när AK inhandlade 32 påsar Twist på vår lokala Ica-butik till det blyga priset 1700 kronor. Jag var även med när de levererades till vinnaren som började smula i sig Daim direkt.

Min deff... Äro över. 13 veckor har nått sitt slut. Den gick både bra och bitvis rätt dåligt. Jag gick ned från 111 kilogram till 98 och sen upp till 100-101 kilo, igen. Där jag nu ligger. Och hoppas kunna ligga hyfsat stadigt, även om Kolagufen såklart inte äter sig själv. Det som nu väntar är tungveckor. Åtta av dem. Eller ja, väntar och väntar - Jag inledde ikväll. Första tung-tung-passet i år. Bröst... Och det var bra. Kändes bra. Inga smärtor (ja, förutom lite ryggvärk då men så har jag ju det för jämnan), inget tjafs. Jag brassade på med The Lost Years (The Strike) i Sennheiser Momentum 4-lurarna och körde exakt 65 minuter. Nu har jag både druckit mjölkprotein och slungat in ris + kycklingfilétt med vitlöksyoghurt-sås, i ansiktet. Imorrn blir det favoritpasset, axlar och biceps. Det finns inget som glädjer mig mer i träningsväg än att köra axlar. Inget! 😍

For you i'm woooorking overtime... Go!

Ahh, så trist. Trist och tråkigt, för den här trailern skvallrar dessvärre inte alls om den där påkostat fräscha, stenhårda filmen som jag hade hoppats på. Scenografin ser ut som kulisser från valfri SNL-sketch, Hugh ser ut som om han nyss vaknat och humorn är här ungefär lika fräsch och "pigg" som en oerhört gammal denimjacka. Sen är det väl Cassandra Nova som kör Magneto-rejset här, förmodar jag. Supertrist skurk. Trist. Min hypemätare gick plötsligt ned 900 steg. Go!