De överlever på oliver
Uppdaterad 2018-08-27 | Publicerad 2012-02-15
Trebarnsfamiljen i Aten tvingas leva på farfars pension och sina egenodlade grönsaker
När jag frågar Michalis Gialenios hur mycket kontanter han har så inser jag hur bottenlöst fattig han är.
Tre euro, svarar han. Kanske tre och femtio. Ska jag räkna?
Hustrun Margarita sitter bredvid och säger ingenting. Lillgrabben Dimitrios, 3, sover. Tvillingarna Panagiotis och Marios, 10, har just kommit hem från skolan.
I ett rum bredvid ligger Michalis 79-årige far, som också heter Panagiotis, förlamad efter en hjärnblödning. I över två år har han legat i sängen och glott på tv. Nyheter, såpoperor. Den gamle är klar i huvudet, han kan tala och lyssna och tänka som alla andra, han är bara fullständigt hjälplös.
Fattigdomen kan illustreras på ett annat, lika tydligt, sätt som Michalis futtiga tre euro. Familjens huvudsakliga försörjare är denne man som ligger med huvudet på ett berg av kuddar. Gamle Panagiotis har en pension på 800 euro.
När den utbetalas den 22 varje månad kan sonen Michalis ta det som blir över och gå runt i grannskapet och betala några av skulderna han dragit på sig.
Sänkt pension
Men det blir inte mycket över, för pensionen ska räcka till blöjor, mediciner, byte av kateter och smärtstillande salva. Det gör ont i kroppen av att alltid ligga.
30 blöjor kostar 95 euro och den gamle måste nöja sig med en om dagen. Tidigare fick familjen stöd till 70 procent av blöjkostnaden samt 50 procent av medicinkostnaden. Nu utgår inget bidrag till blöjor och nästan inget till mediciner. Dessutom är pensionen sänkt från 1 100 till 800.
Familjen Gialenios får klara sig bäst den kan.
Familjer som denna ska få nationen på fötter genom att underkasta sig drakoniska nedskärningar och med stoiskt lugn åse hur näringslivet tvärstannar. Bara familjen Gialenios härdar ut ska euron räddas, storbankerna lugna sig och EU stabiliseras. Ur förödelsen ska ett nytt, skötsamt Grekland med ordning på räkenskaperna resa sig.
– Politikerna är idioter, säger gamle Panagiotis nerifrån kuddarna.
Michalis klarar det mesta och har arbetat sedan yngre tonåren. Han är lastbilschaufför, kranförare och diversearbetare. Han har inte haft jobb sedan i somras, då den förortskommun där han bor gav honom svart anställning samt en oförsäkrad, krockad lastbil att köra.
Efter en och en halv månad slutade Michalis.
– Om det hade skett en olycka skulle jag fått ta hela kostnaden och antagligen hamnat i fängelse.
Odlar sin mat
Han är inte kvalificerad för a-kassa. Förr kunde han få påhugg en dag eller två när någon i grannskapet behöver hjälp med att måla huset eller snickra. Men det är länge sedan någon hade råd att anlita hantverkare.
Michalis har alltså noll euro i inkomst. Margarita har alltid varit hemmafru. Varannan månad får de 500 euro i barnbidrag, men de pengarna räcker förstås inte heller långt.
Ändå säger Michalis att familjen inte har problem med mat. Han har ärvt en liten lund med 60 olivträd. Oliver är nyttiga. I trädgården har familjen en vinranka, två citron-, ett mandarin- och ett apelsinträd. De odlar grönsaker. Michalis fiskar nere i hamnen. Ibland tar han bössan och ger sig ut för att skjuta en hare eller fasan.
Två getter ger barnen mjölk.
Inga skolböcker
Familjen Gialenios svälter inte. Men den har återgått till ett slags naturahushållning, en urban familj i miljonstaden Aten som lever som fattiga bönder i Balkans berg.
– Vi klarar oss med mat. Pengarna går åt till toalettpapper och diskmedel.
Andra familjer har det minst lika svårt. Michalis sitter i skolans föräldraråd och har fått rapporter om barn som svimmat av hunger. Eleverna fick inte sina skolböcker förrän en vecka före jul.
Vi sitter och pratar i ett utkylt kök i familjens lilla hus. Michalis är skyldig 3000 euro för el och vatten.
– Det är inte så att jag vägrar att betala. Jag har helt enkelt inte pengarna. Men någon gång ska jag göra rätt för mig, det ska jag.
På kvällarna är det rörelse i den mörklagda, fattiga förorten, ty då är alla ute och letar efter ved.
Inget riktigt leende
Michalis ögon är blanka när han berättar om det dagliga livet. Han är nära att gråta. Han ler men det är inget riktigt leende. Han rullar cigarett efter cigarett. De är nästan trådsmala och han suger i sig röken tills glöden når fingrarna.
Jo, han söker jobb. Varje dag. Det finns inga. Fram till i januari förra året var han kranförare. Men firman var tvungen att sparka personal.
– Jag är maktlös.
Vad är svårast?
Han tänker efter en stund.
– Vi lever i ett gammalt kulturland. Här finns egentligen allt. Och ändå har mina barn inga framtidsutsikter. Jag tänker mycket på det. De kommer att emigrera och arbeta någon annanstans.
Margarita säger:
– Det värsta är att vi inte vet något om morgondagen. Vi kan inte planera något.
Vill inte tigga
Jo, det finns viss hjälp att få. Kyrkan delar ut mat. Men vem vill tigga? Vem vill stå i soppkökets kö?
Än så länge klarar sig familjen Gialenios utan att behöva sjunka så lågt.
Vad hoppas ni på i framtiden?
Mario, 10: ”Att det blir som 2008. Då hade vi pengar så att vi kunde åka med på skolans utflykter. Det kostar elva euro. Och så hoppas jag att det blir värme i skolan.”
Margarita: ”Att Michalis hittar ett jobb.”
Michalis: ”Bara vi håller oss friska ordnar sig allt.”