Lördag morgon

På lördag morgon åkte jag, Anish och pappa Joyson in till byn för att handla till barnhemmet. På min lista stod t.ex. papper, pennor, leksaker, mysiga kuddar till en myshörna och fotbollar. Affärerna i Indien är inte riktigt som affärerna här. Där jag köpte leksaker kunde man även köpa skor. Papper, pennor och kritor m.m fick jag handla i matbutiken, där man också kan handla köksredskap, hinkar, tallrikar, bestick osv. Jag kom hem med kritor, papper, pennor, mysiga kuddar, bollar, badmintonrack, böcker, tidningar, målarböcker och leksaker, så som bilar, dockor, musikinstrument, blinkande studsbollar och mjukisdjur. Tack till alla er som bidragit och gjort det möjligt att köpa allt det här som senare under dagen skulle bli en lycka.

Kl. 11 skulle barnen komma till barnhemmet där barnen skulle få leka och pyssla för att sedan äta.Tiden i Indien är inte riktigt som tiden här. Det är inte så noga att passa tiderna. Så klockan 11 blev nog snarare kanske 12-12.30. Något som gärna vill ha lite kontroll, blir lite jobbigt emellanåt. Men det är bara att acceptera och försöka vara i nuet.

Jessie

Jag nämnde tidigare att Thirtas mamma Jessie hjälper till på dagarna här. I början när jag kom vågade hon knappt titta på mig. Jag hälsade på henne men fick jag nästan ingen reaktion alls. Jag ville verkligen visa henne att jag är precis som hon. En människa med värde. Det är ingen skillnad på oss mer än att hon lever i fattigdom. Försökte sakta närma mig henne. Frågade om hon ville ha hjälp men hon sa bestämt nej. Istället började jag hänga lite i köket, även fast jag inte fick hjälpa Chinamma heller. Pratade och skrattade med Chinamma. Ville visa att jag inte är något mer än Jessie. Så småningom vågade hon titta på mig och hälsa. Hon satt ofta ute och diskade så jag gick ut dit ibland och bara hälsade och tittade runt. En dag stod jag och Chinamma och försökte lära mig malyalam. Det blev jättemycket fel och vi skrattade. Då vände sig Jessie om och kollade på oss skrattade. Den dagen började det släppa. Nästa gång jag såg henne ställde jag de frågor som jag lärde mig. Efter det hälsade hon glatt och ställde de enkla frågorna till mig som jag lärt mig. Det hade verkligen släppt lite. På torsdagen hade vi en indisk middag med ett gäng svenskar. Före middagen var hennes flickor Thirta och Jennie inte på rummet och låg på min säng och spelade på paddan. Jag hade indiska kläder som jag inte använt under resan så jag ville ge henne dem. Så jag frågade om hon ville följa med mig in. Hon var väldigt obekväm men kom ändå med. På middagen fick Jessie och hennes flickor vara med och sitta med oss. Tror verkligen att hon växte av det. Efter middagen satt hon på baksidan och diskade. Frågade om jag fick hjälpa till. Och det fick jag! Inte så mycket men jag fick ändå vara med och sitta där. När det var klart gick jag in till rummet med flickorna. Efter ett tag kom Jessie in dit själv och skulle säga att de skulle gå hem. Hade en handkräm på bordet. Hon tog den och frågade om den var för håret men visade hur man använde den. Det var en sån otroligt härlig känsla att jag hjälpt henne att växa lite. 

Dagen efter gick jag till henne för att lämna sakerna som hon fått av sin fadder. Hon tyckte det var lite jobbigt och jag fick inte ge henne en kram för hon hade inte duschat. Igår kväll gick jag upp till henne själv för att säga hej då och köpte med mig lite bananer och gav henne lite pengar. När jag kom upp duschade barnen och Jessie skojade om att jag också skulle duscha. När jag gick därifrån fick jag en riktig kram. Det var en riktigt härlig känsla att få ha kommit henne nära och förmodligen gett henne en annan syn på sig själv. En vit människa vill umgås med henne. Det är nog rätt stort! 

Litet blir stort

I onsdags kom en man hit. Han är väldigt fattig och bor hemma hos släktingar. Han uppfattas som en värdelös man här i Kerala pga av att han är så fattig. Det syns väldigt tydligt på utseendet. Långhårig och skäggig och dåliga kläder Och det är klart att eftersom alla tycker han är värdelöst så känner han sig ju också det. Han tycker sig verkligen sakna värde. När han kom förbi här i onsdags ville han knappt komma upp och sätta sig på en stol uppe på trappan och ville absolut inte ha mat, trots att han förmodligen inte ätit något den morgonen. Efter en bra stund kom han ändå in och satte sig i soffan men man såg hur obekväm han var och han kunde knappt titta på oss. Binosh sa att han fått något i halsen och inte riktigt kan prata. Vi fick titta i halsen och det var som en dubbelt så stor tunga som satt bakom tungan. Har ju absolut ingen aning, men känns som att det kanske kan vara en tumör. Men eftersom han inte har pengar kan han inte gå till läkare. För ett par år sedan var han dessutom med om en motorcykelolycka och blev illa skadad. Han har fått en stålskena inopererad i smalbenet. Den ska tas ut så småningom om men sjukvården här fungerar inte som i Sverige. Det finns ingen plan för hur och när han ska göra det och han blir inte kallad. Men nu måste det i halsen kollas upp först. Han var här fick han en ny skjorta, deo och en rakhyvel av Binosh. Han fick också lite pengar som han skulle köpa medicin för. Binosh har valt att hjälpa honom med hans situation. Först och främst ska han få klippa sig. Det kommer göra ge honom ett värdigare utseende. Han ska också ta med honom til läkare så de får kolla i halsen. 

Igår morse satt jag ute på trappen och då gick han förbi. När han tittade in på gården hejade han glatt och vände sig och gick tillbaka och till oss. Jag mötte honom vid grinden och tog i hand och frågade hur han mådde. Han såg mycket självsäkrare ut idag. Han måste förstått att vi bryr oss och därmed känna sig mer värdefull och accepterad. Han följde med mig upp på trappen och jag bad honom sätta sig på en stol bredvid mig. Han hade rakat sig och jag visade med gester att jag tyckte det var fint. Han log lite blygsamt. Efter ett par minuter skulle han gå igen. Han visade med händerna och sa Chattanoor, så jag förstod att han skulle fortsätta att gå dit. 

Det var en sån härlig känsla att bara ha gett honom lite tid i onsdags så att han igår kunde sträcka lite på sig och vågade komma in bara för att hälsa på mig. Det gjorde min dag!

Han gjorde ett sånt avtryck i mitt hjärta sånjag känner att jag vill hjälpa honom lite. Träffar jag på honom imorgon ska jag ta med honom till frisören. Kommer också ge lite bidrag till hans läkarbesök. De pengar jag har samlat in hittills kommer att gå till daghemmet. Men om någon av er som läser det här känner att ni vill vara med och förmodligen rädda hans liv får ni gärna swisha en liten peng till 076-5556270. Stor som liten. Om ni inte har swish sp skicka ett PM till mig så får ni mitt kontonummer. 

Ge en gåva

Acts of Love har ett barnhem, men som pga ekonomiska skäl inte är igång för tillfället. Vi har fått ett bidrag till barnhemmet som vi kommer att använda till att ha daghemsverksamhet. Måndagar och torsdagar kommer 15 barn få komma till daghemmet efter skolan och äta middag och bara umgås och leka i ett par timmar. Ge dem en frizon. En zon där de för några timmar kan glömma deras verklighet och bara leka och umgås och vara det de faktiskt är; barn. Att få leka för dem är stort, det är något de sällan gör. Och gör de det så är det med stenar och ett däck som sitter på en pinne som de springer runt med. Jag vill att det ska finnas mycket för dem att göra och leka med när de kommer till daghemmet. 

Så som barnhemmet är utrustat just nu finns det lite lego, papper och pennor. Ett block och en penna är en självklarhet för oss men det är det inte för dem. De flesta här har aldrig ägt något sådant. Att köpa ett block och en penna här kostar mindre än 10 kr. Något som jag vet att de allra flesta av oss har råd att avvara. Min önskan är att köpa in spel, leksaker, pyssel, fotboll och andra saker för dem att leka med utomhus. 

Vill du vara med och ge dem ovärdeliga stunder som de sent kommer glömma och visa att de har ett värde, så skänk en summa. Stor som liten. Swisha till 076-5556270. Har du inte swish, skicka ett pm så får du mitt kontonummer. 

Tillsammans kan vi göra skillnad❤️

Kärlek ❤️

Igår em/kväll hade vi matutdelning. Alla som kom fick också en liten påse med fika i. Innan jag åkte till Indien samlade jag ihop pengar på Facebook för att köpa små hjärtan på Ikea. Jag fick ihop pengar så jag kunde köpa 140 st. När allt var färdigutdelat och det var dags att gå hem stoppade jag dem och sa att jag hade en sak till dem. När jag tog fram påsen med hjärtan och började dela ut blev det nästan kaos. Alla ville ha, stora som små. När alla hade fått talade jag om att jag gav dem till dom för att vi älskar dem. De ropade tillbaka att de älskar oss också. Det var en sån fin stund. Tack till alla er som skänkte pengar och var med och skapade denna glädje!

Hemma hos Revathy

Igår spenderade jag eftermiddagen med mitt fadderbarn och hennes familj. Den eftermiddagen är svår att återge. Det var så mycket känslor och intryck som är svårt att återge. Lägger till en del bilder, som jag tror kommer ge er en bättre. 

De bor ute i skogen och när vi kom på stigen ner mot deras hus mötte vi först hennes lillebror Devaraj som satt och lekte med bilen som jag gav honom förra gången. Lite närmare huset satt Revathy och lekte med några trasiga tegelpannsbitar och två gamla plastflaskor.
Hennes storasyster Roopa kom springandes. De var så glada. Roopa sprang direkt och hämtade deras mamma och pappa som tvättade kläder lite längre bort. Vi samlades i huset och Binosh berättade lite om hur viktigt det är att jag dricker rent vatten och att allt jag ska äta och dricka med ska vara ursköljt med rent vatten. Vi bestämde att jag skulle åka tillsammans med dem till matutdelningen som är hos dem jag bor hos. Sen åkte Binosh och jag var ensam kvar i skogen på landsbygden i Indien hos mitt fadderbarn och hennes familj som lever i misär.

Jag och barnen gick och satte oss på en matta i skuggan och mamman kom med te och frukten och kakorna som jag köpt med mig. Jag gav dem ett varsitt ritblock och kritor. Vi satt säkert i 1,5 timme och ritade och skrattade. Lillebror visste inte vad han skulle rita så jag ritade och sa på engelska vad det heter och han sa efter. En sån fin stund. Ovärderlig. Efter en liten stund kom en blyg liten tjej fram och tittade försiktigt på mig men vågade inte komma fram. Roopa gick till henne, tog henne i handen och ledde henne runt en liten buske så hon också kunde komma och sitta med oss. Det tog inte lång tid innan blygheten försvann och hon började prata och skratta.

När hon hade gått tog jag fram tre mjuka pandor jag hade köpt till dem. Deras reaktion när de fick dem var bland det finaste jag sett. De tittade och kramade och gosade med dem. Hämtade deras gamla bebiskläder och satte på dem och tog omsorgsfullt hand om dem. Revathy höll pandans hans runt kritan och ritade. Jag kan tänka mig att det var en av de bästa stunderna i deras liv. 

När vi gick in i huset och satte oss och väntade på maten målade Roopa mina naglar på vänster hand. Inte höger eftersom man äter med den. Sen var det dags för lunch. Mamma hade tillagat fiskgryta, ris och en slags bönsallad på det som jag köpte med mig. Hela familjen, mamma, pappa, Roopa, Revathy och  och jag satte oss på en matta inne i deras "hus". Roopa hjälpte mamma att duka fram och hämtade in maten. Vi åt på olika former av tallrikar och glas. 

Efter maten gick vi ut och tvättade av händerna i en hink. Sen var det så trevligt för vi satte oss alla inne på mattan medan barnen ritade och pratade så gott vi kunde. Devaraj lekte med några bilar som jag tog med till honom. 

Efter det var det dags för barnen att duscha. Vi gick ner till brunnen och Roopa och mamma hjälptes åt att ta upp vatten och fyllde tre kärl. Där stod det helt öppet för alla andra och duschade. Revathy och lillebror tog av sig kläderna och duschade med trosor/kalsonger. Roopa duschade med kläderna på. De hade en liten handduk, som en lite större kökshandduk men mycket tunnare, som alla tre fick dela på. Den som torkade sig sist fick alltså en dyngsur handduk. 

Efter duschen satte de på sig sina finaste kläder och smycken. Jag borstade och satte upp deras hår. Det sista de gjorde var att ta babypuder i ansiktet för att bli lite ljusare och därmed få en aning mer respekt. Innan vi for iväg till matutdelningen fick jag en liten dansuppvisning. Film på den finns på Facebooksidan min Indienresa.

Anjanas koloni

När jag var här förra gången var jag och besökte ett koloni här i närheten. Träffade många barn där och fyra av dem fick faddrar. Var där nu ikväll och träffade Anjana, min pappas fadderbarn. Hon är 12 år och hennes syster Archina är 14. De bor med sin mamma och pappa i ett litet hus som de hyr. Jag följde med dem in och genom gester och enstaka engelska ord kunde vi kommunicera. De visade mig hur de sover. Anjana sover på sng som består av en sängram och plywoodskiva. På skivan låg en tunn och sliten plastmatta. Hennes syster sov på en madrass på en säng bredvid. Deras pappa skojade med dem och sa att de brukade bråka om vem som skulle sova var. Han sa något som jag inte riktigt förstod men Archina skrattade och puttade skämtsamt till honom. Så härligt att se ändå. I sorgen bär de berättar hur de sover så skojar och skrattar de tillsammans. Jag frågade var deras föräldrar sover och de tog fram ett par plastsäckar och pekade på betonggolvet. Mamman visade sina händer och på båda händerna var långfingret svullet. Hon visade att hon har ont och pekade även på nedre delen av smalbenet. Pappan förklarade att hon har hjärtproblem men att de inte har råd att gå till sjukhuset. 

Alla andra gånger jag besökt familjer har jag haft en tolk med mig, men idag var jag där själv och det blev så speciellt. Så personligt och jag kunde på ett helt annat sätt förstå deras situation när de visade med minspel och gester. 

Jag har fått med mig pengar av min pappa som ska gå till hans fadderbarn och hennes familj. När de berättade om deras sängplatser bestämde jag att pengarna ska gå till det. Så det kändes skönt att veta att jag kan förändra den situationen. 

Pappan avslutade genom att stolt säga "brilliant in school" och pekade på sina döttrar. 

Det kom också en annan tjej som gärna ville visa mig sitt hem. Hon heter Veena, är 16 år och bor i ett litet tillsammans med sin lillebror, gravida syster och hennes man och deras föräldrar. En trevlig och framåt tjej som jag verkligen tror på. Precis som Anjana och hennes syster Archina. Bara de får möjligheten.