Surfa bland hajar och sardiner i Durban

Durban ligger vid Indiska Oceanen på Sydafrikas östkust. Per Arnsäter har besökt denna kryddstarka bunny chow och låtit sig väl smaka. Förutom att surfa vågor längs den mångkulturella stadens ”Golden mile” har han dessutom undvikit att göra som sardinerna – bli hajmat.

Utsikt över Durban från the Bluff.

Efter en skakig inflygning tar vi äntligen mark på King Shaka i Durban. Flygplatsen är ny sedan ett par månader tillbaka, en investering invigd precis i tid till fotbolls-VM. Döpt efter den mäktige Zulukungen Shaka, fast själv finns han ingenstans att finna. Statyn som pryder entrén till hans ära består bara av ett par kor för tillfället. Kungen blev nedplockad redan efter några veckor sedan en högt uppsatt politiker tyckte att han såg alldeles för barnslig ut. Så i väntan på en manlig makeover välkomnas besökarna av två kossor.

 

North Pier med staden i bakgrunden.

Durban ligger i KwaZulu-Natal och är Sydafrikas självutnämnda surfcity. Med subtropiskt klimat, behaglig vattentemperatur året runt, kilometerlånga stränder och alltid en våg som bryter så är det inte svårt att förstå varför. Staden har fostrat en rad brädkonstnärer genom åren, varav den starkast lysande stjärnan är Jordy Smith, för närvarande nummer ett i världen.

En sak bekymrar mig lite. Innan jag lämnar Jeffreys Bay för ett par veckor i Durban får jag veta av min syster som bor i staden att sardinernas årliga migration från Atlantens kallare vatten till det varmare Indiska Oceanen är extra livlig i år. Sardiner i sig är inte farliga. Men när detta levande smörgåsbord drar fram brukar de större fiskarna följa efter. Vanligtvis är stadens surfare och badare skyddade av hajnät längs med stränderna, men inte nu. Näten är borttagna för att inte fullkomligt översvämmas av fisk.

 

Varning för hajar.

Anstey’s Beach Backpackers ligger ute på ”the Bluff” en halvö som ligger som en skyddande sandbank för Durbans hamn. Det exponerade läget innebär att vågorna färdas länge och väl innan de ostörda kan bryta över stränderna vilket gör att det oftast är större här än inne i Durban, men även känsligare för vind. Mike Grainger är en trevlig prick som jobbar på Anstey’s Backpackers. Han bodde flera år i England innan Sydafrikas vågor slutligen lockade honom hem igen. När jag frågar om sardiner och hajar ser han inte alltför orolig ut. Enligt Mike borde det inte vara någon större fara och är det bra vågor, ja då spelar det ännu mindre roll.

Simning förbjuden men surfa går bra. Okänd vid Ansteys Beach.

Ansteys Beach.

 
Mike Grainger.

Något lugnare beger jag mig till Cave Rock morgonen efter. Mest för att titta. Cave Rock markeras av en gigantisk klippa på stranden och vågen bryter över en grund klipphylla vilket skapar en stor och tung tub vid fina förhållanden. Väl framme ser jag ett helt filmcrew vid stranden. Visar sig att det är uppföljaren till surffilmen Blue Crush som spelas in. Tydligen är det wipeouts i stora vågor som står på schemat. Glad att jag inte medverkar. Tar fram kameran istället och kollar in två killar som uppenbarligen surfat Cave Rock tidigare.

Cave Rock.

Cave Rock markeras av en stor klippa vid stranden.

Cave Rock okänd surfare.

När havet är platt står Durbans pålitligaste våg att finna i ett köpcentrum norr om staden. På Gateway Wave House finns både en höger- och en vänstervåg som tubar när de är som störst. Garanterat hajfria dessutom. Åker dit med förhoppning om oslagbart långa ”barrels” men inser rätt fort att det är svårare än vad det ser ut som. Något bakvänt jämfört med vanlig surfing. Man börjar liksom på slutet av vågen för att backa in i tuben, och ramlar man sugs man in och spottas ut bakvägen. Kul men svårt.

 

Undertecknad prövar vågen på Gateway Wave House.

Sponger i tuben på Gateway Wave House.

Durban är ingen vacker stad. Den är ganska sliten, smutsig och allmänt ful. Stranden kantas av hotell och restauranger, som trots ansiktslyftningen inför VM många gånger ser ut att ha passerat bäst före datum. Durbans innerstad kryllar av tiggare och plågas av hög kriminalitet. Efter mörkrets inbrott är det prostituerade och knarklangare som tar över gatorna. Men om man bortser från slitna fasader och tjuvar blir man glatt överraskad. Vågorna kan vara världsklass och det Durbanska köket bjuder på en spännande mix av Afrikanskt och Indiskt med en Europeisk touch.

North Pier med VM arenan Moses Mabhida i bakgrunden.

New Pier med the Bluff i bakgrunden.

North Pier är en lång betongskapelse som löper ut i vattnet vid Durban Surf Lifesaving Club. När det är bra vågor är det gott om folk i vattnet och strömmen av surfare börjar ute på piren med ett hopp, för att sedan surfa vågorna in mot stranden och fortsätta med en promenad ut på piren igen.

Klubbhuset vid North Pier.

Förberedelse för ett hopp från North Pier.

Lättaste vägen ut till lineupen, ett hopp från North Pier.

Surfare vid New Pier.
Parkerar min lånade bil vid stranden och lovar parkeringsvakten rikligt med dricks om den står orörd kvar efter ett par timmars surf. Av någon pervers anledning så känns det tryggare, bättre odds helt enkelt när antalet surfare i vattnet ökar. Fantiserar om en hajattack och funderar på moraliska dilemman. Frågar mig själv om jag skulle paddla mot stranden eller brottas med hajen om min granne i lineupen blir attackerad. Men innan jag behöver svara på frågan fångar jag en våg och inser varför jag är här. För att surfa.

Durban är i sanning en mångkulturell stad med Europeiska, Indiska och Afrikanska influenser i en salig blandning. Något som även återspeglas i vattnet. Svarta killar från fattiga förhållanden lär sig surfa på sponsrade brädor. Gamla gubbar som var pionjärer på 60-talet styr sina longboards med stil, precis som de gjort de senaste 50 åren. Unga tjejer och killar slipar på nästa generations avtryck inom surfingen, airs. Och turister som jag försöker passa in så gott det går.

Surfare vid New Pier.

Vid horisonten strävar lastskeppen in mot Durbans hamn, södra Afrikas största, och när minaretens monotona mässande börjar lida mot sitt slut surfar jag dagens sista våg in mot stranden. Bilen står kvar, orörd. Lättad dricksar jag den väderbitne parkeringsvakten 10 rand innan jag köper en kryddstark bunny chow och tackar högre makter för att hajarna trots allt föredrar sardiner framför bleka jämtar.

Rugged Tooth Sharks.

Text: Per Arnsäter
Foto: Per Arnsäter