Du var värd så mycket mer.
Jag vill bara att du ska veta det.

♥

När världen gungar, skakar, rämnar
och ingenting längre är stabilt.
 
Jamen, ni vet vad jag menar...
...jordbävningar, översvämmningar, torka, vulkanutbrott eller kanske orkaner.
Så fruktansvärt, ja, det är det, trots att det som sker är där borta, där vi inte befinner oss.



Magen vrider sig,
tarmar vänder sig ut och in, 
hjärtat krampar,
hjärnan slutar fungera,
tiden stannar och
tårar rinner av sorg, tårar rinner av saknad, av empati,
av sympati och tårar forsar av hopplöshet.
Dessa människor... Hur ska det gå????



Jag vill inte ta parti.
Jag ser till människorna.

Jag vill inte ta parti!
Jag vill inte förbanna det som föregått katastrofen.
INTE TA PARTI!!!
Min förtvivlan gäller människan,
den förtvivlade människan i en annan del av världen.

Men här händer inte sådant.
Här är världen stabil.
Här finns en stabil trygghet. 



Hur många gånger har jag hört och även sagt:
"Det händer inte här. Något sådant skulle aldrig, aldrig kunna hända här."
Jag hör mig själv, till mina barn...
"Var inte rädd. Här kan du vara trygg.
Vi finns alltid vid din sida. Jag finns alltid vid din sida."

Precis som min sida skulle kunna hålla tillbaka en lavin.
Precis som min sida skulle kunna hålla tillbaka ett blixtnedslag.
PRECIS SOM OM MIN SIDA ENS SKULLE KUNNA
HÅLLA TILLBAKA ETT FUTTIGT SNÖFALL.
" Var inte rädd. Vi finns alltid här."

Vilken falsk trygghet...

För hur många barn gungar inte världen?
För andra skakar den och för ytterligare andra rämnar den.
Familjevärlden... Den trygga familjevärlden.
Den största av all världens trygghet.
Där barn, trots löften, drabbas av all världens naturkatastrofer.
Och det vidrigaste av allt, orden, löftet, den största sanningen;
"Jag finns alltid här.", har inte längre något värde.
Vi som är lyckligt lottade att inte drabbas av naturens katastrofer
ser till att splittra vår familj - vår största diamant- av egna förödelser.
Förödelser på alla plan.

Barnen vill inte ta parti.
De ser upp till oss, föräldrar.
De vill inte ta parti!
De bryr sig inte om hur allting skett.
 INTE TA PARTI!!!
Deras sorg är på grund av oss, förtvivlan över att vi vuxna har misslyckats.

Deras magar vrider sig,
tarmarna vänder sig ut och in, 
hjärtat krampar,
hjärnan slutar fungera,
tiden stannar och
tårar rinner av sorg, tårar rinner av saknad, av empati,
av sympati och tårar forsar av hopplöshet.

Det finns ingen skillnad i deras förtvivlan.


Orden: "Finns alltid här?"
Vilken klyscha...



Men... det finns ett "men" som i den svarta, avgrundslika
förtvivlan blir till ett "tack vare".
Och det är kärleken, närheten och behovet till ett eller flera syskon, om de finns.
För syskon sviker inte.
Syskon behöver inte övertyga om sin närvaro.
Syskon finns alltid närvarande.
Ett syskon sviker aldrig.
Orden "Jag älskar dig" finns ständigt utan att
uttalas högt - precis som en aura-  tillsammans med orden
"Jag finns alltid här för dig."




Det behövs ju sällan ord eftersom närheten känns så tydligt att ord inte är nödvändiga.
Närheten räcker trots att den kan vara milsvid.
Närhet behöver inte vara fysik.
Den känns.
Den känns i magen, i hjärtat, i hjärnan.
Det finns trygghet.
Det finns hopp.
Syskon vet.
Syskon känner.
Syskon "finns alltid här".

Kanske är det så att vi ska förbereda syskon.
Eftersom vi vuxna uppenbarligen sviker.
Vi kan ha det som kärnämne i skolan.
För till synneve och sist är det barnen som kommer att bli kvar.
Det är barnen som är värda känslan av hopp.

Svart är ingen färg.
Svart är svart för att den saknar ljus.
Så fort den får ett uns av ljus
är den inte längre svart.

Ja, nu är jag upprörd, igen.

I dag är jag frustrerad.

Jag har en vän, Marina, som mottog ett svartaste, kolsvartades besked härom dagen.


(Lånad bild från aftonbladet. Foto på Marina: Niclas Hammarström)

Hennes mamma, dygt 60 år, har långt gången alzheimer.
Att ha långt gången altzheimer behöver inte betyda att det pågått i årtionden.
Men att det har pågått i skymundan, i de skumma mörka hörnens skuggsidor, är nog relevant. 

Från att i maj 2011 ha klarat eget boende till att i mitten av augusti inte ha en chans att komma hem är
kol-natt-bäck-svart-djup-avgrundsliknande käftsmäll. 
Det är som att tappa fotfästet.
Trilla ner i en ändlös brunn
där det enda som finns är mörker
och när du trodde att det var som mörkast och svartast,
blir det än svartare.
Jag pratar inte om nattsvart mörker
- det är alldeles för ljust -
jag pratar om om det mörker som varken du eller jag vill stå ansikte mot ansikte mot.
Det mörker som vi aldrig vill möta.
Det mörker som är så svårt att tala om.

Dessutom fann jag detta på hennes, Marinas, facebooksida:

"Dagens sanning !!!!

Sätt de gamla i fängelse och de kriminella på äldreboenden!

Då får de gamla möjlighet till
bad,
hobbies och
utevistelse.
Ingen kan stjäla från dem,
de får fri kost och
logi,
tv och
underhållning
och
de får pengar istället för att betala.

De kriminella får kall mat,
inga pengar,
vara helt ensamma,
få lyset släckt klockan 20:00
och duscha 1 gång i veckan!
Om de har tur!!!!"

Jag snodde den, ändrade lite och placerade den här. 
(Man får göra så på facebook, mamma o pappa.)

Jag kan inte ens förmå mig att lägga in en bild.
Ärligt, det finns ingen bild som passar.

Eller gjorde jag det?

Trisse kom in med den. Jag var så säker på att den var död.
Han höll den i huvudet, släppte den bredvid mig. Han ville väl ha beröm för middagen han fixat åt oss.
Jag vet att jag inte ska skälla på honom - det här är vad som följer med utekatter - men det är svårt att bara sitta och se på. Vad värre var var att ekorren levde och gav Trisse än mer instinkt att jaga.
Herregud så rädd den lilla ekorren var.
Han sprang in i ett hörn.
Jag stängde in Trisse i sovrummet.
Hämtade en liten kartong och lät den lilla ekorren släpa sig in.
Jag såg att den blödde från ansiktet. Ena benet såg inte bra ut heller.
Han tittade på mig med sina vackra pepparkorns ögon.
Han var vekligen livrädd.



Så satt jag där med den lilla ekorren i kartongen.
Han andades så hårt. Jag trodde att han skulle få dö.
Efter ett tag slöt han ögonen.
"Du få vila nu", tänkte jag.
Det är så förbannat sorgesamt, varje gång.

Men den lilla ekorren dog inte.
Men min närvaro stressade honom.
Jag placerade både honom och kartongen väl gömda, högt upp i grönskan.
Om han nu skulle dö skulle han få göra det ute bland blommor och blader.



Efter ett par timmar gick jag tillbaka för att se hur han mådde, om han nu gjorde det.
Då fann jag Maja sittandes nedanför med ögon som strålade. Hon satt där för att liksom bara vänta på att få maten serverad rakt i munnen.
Den lilla ekorren var på väg ut ur kartongen men ångrade sig snabbt och rusade tillbaka längst in.



Jag tog kartongen med mig och placerade den än högre.
Jag hämtade pumpafrön och kattmjölk och la det hos den lilla ekorren i kartongen högt, högt upp.




Har jag räddat en ekorre idag?
En ekorre med brutet ben är ingen ekorre längre.

Vi har mat i överflöd
När katterna jamar och deras magar kurrar finns det alltid något
att stoppa i deras magar.
Trisse och Maja får skinka, kattskinka som Ludde säger.
Fröken Rut vill helst ha ett par bitar ost.

När natten kommer smyger - nä, dunsar, snarare - gangsterkatten in
och äter ALLT vad som finns kvar i kattmatsskålarna.
Nästa dag fyller vi på.




Ja, han fick i sig 400g kött härom månaden också. Vi hade tagit fram för att tina.
Vakumförpackningarna var perforerade och stora bitar saknades.
Men mätt blev han, gangstern.

Rådjuren och lössen kommer och äter av blommor och buskar, framför allt nya, spröda skott.
Såpan hjälper till viss del för lössen men rådjuren...




Vi har inte så många växter för humlor, bin och fjärilar än.
De har inte hunnit slå ut.
Det oroar Ludde.
Dessa flygfän är så viktiga och behöver något sött och gott.




Jag har kläder i garderoben, mat i kylen, tak över huvudet och ett ställe att sova på.
Vilket är mer än vad 75 % av världens befolkning har. 
Jag har lite pengar på banken, lite i plånboken och i sparbössan.
Det är bara 8 % av världens befolkning som har det så bra som jag.

Men om vi inte har de allra minsta -humlor och bin- hur rika är vi då?

76 procent av livsmedelsproduktionen och
84 procent av växtarterna inom EU är beroende av pollinering av bin.

Det tål att tänkas på.


 

Mosaik

"Allting kan gå itu men mitt hjärta kan gå i tusen bitar..."
är ju en gammal låt med Björn Afzelius.
Undrar om han tänkte på mosaik då han skrev den.



Varje del av detta hjärta har varit delaktig, tagit stort ansvar för överlevnaden.
Pumpat, pumpat, pumpat...
...dag eller natt, pumpat, pumpat pumpat.
Syresatt nytt blod när det gamla inte haft något syre kvar.
Gett, gett och gett för att tvinga friskt nytt blod att komma ut i ådrorna.
Aldrig gett upp, pumpat, pumpat, pumpat.
Gett fortsatt kraft, gett liv.
Har egentligen inte krävt så mycket tillbaka.

Att välja rätt väg är att lyssna till sitt hjärta.
Men om vägvalet kom av lyssnandet till sitt hjärta och det ändå blev
fel vad ska man lyssna till då?
Kanske inte lyssna alls...
... inte vara delaktig.

Någonting dog men hjärtat fortsätter sitt pumpande, pumpande, pumpande
bara lite mindre delaktig.

Nu är det verkligen vinter

Under en knapp timme infann sig paniken.
Jag trodde att Trisse hade försvunnit.

Jag pulsade ut på gatan, pratade med grannar, ingenting.
Jag ropade, ropade och ropade... Ingenting.

Sist vi setts var vi båda ute på äventyr.
Jag, iklädd nattskjorta och morgonrock utrustad med kameran i högsta hugg.
Han på jakt efter snöflingor och fåglar.






Fåglar ja, det är inte lätt att hitta mat för dem nu.
Den mat som serveras är igensnöad.
Det gäller att sopa rent för de stackars krakarna.

Hur som helst, försvann Trisse.
Trisse går inte i djupsnö så Ludde har skottat upp små gångar på tomten
för att våra katter ska kunna gå på promenad.
Det fanns inga kattspår i gångarna.
Vägen, däremot, är oroväckande. Där finns ju hjulspår att promenera i.
Snön isolerar ju ljud också.
Kanske kommer det bilar och Trisse inte hör att de kommer.
Det är lätt att måla upp skräckbilder.

Jag tog bilen och sladdade runt på småvägarna.
Ingen Trisse...

Jag ringer till Ludde. Han är beredd att lämna sitt jobb och komma hem för att leta.
Men så säger han: "Har du kollat i källaren?"

Det hade jag inte.




Nu vilar han ut, framför brasan efter en timme ensam i  källaren.

Nu är det jul här i vårt hus....

Julstämning?

Nähä, det ska man inte få ha.
Nu ska elbolagen bojkottas.
Igår på TV4 Nyheterna jämfördes elbolagens elhöjning
med att det är samma höjning som om jag ska betala
250 kronor för en liter mjölk!

Tänker jag inte...

Nu är det mörkt här i vårt hus. Mörkret det komma hopptrallallalaaaaaaaaaaa.

Jag blir så trött.
Vilka är de största förlorarna?



Det finns så många människor som är ensamma eller sjuka.
Många finns det som är nöd och tvungna att stanna hemma.
De behöver sin värme och de behöver sitt ljus för att få det lite drägligare.
Mörkret är som djupast, just den här tiden på året.
Kyla är som värst, från nu och flera månader framåt.




Då chockhöjs elen!
Och nu pratar vi chockhöjning!
Jag blir så ψωΦ (hittade inte ens symboler som uttrycker det jag känner) urarg.





Vad kan vi göra då?
Ja, helt klart hade mina grannar, i hundratals lägenheter, anammat bojkotten.
För när jag la mig, sent omsider, har det väl aldrig varit så mörkt i fönstren.
Väldigt få, om ens några, ljusstjärnor eller ljusstakar var tända.
De flesta av oss som har lägenheter har ju värmen inkluderad i hyran, men andra då?
Vad händer med en sjuk eller gammal människa som inte har råd att ha värmen på?
Vad ska en sjuk eller gammal människa göra om ljuset för att röra sig fritt blir för kostsamt.




Jul, jul strålande jul....

Dra mig på en tofsvipa.
Aldrig trodde jag väl att elbolag,
där vissa betalar sina direktörer 1 miljon kr/månad,
kunde understå sig att ens komma på tanken, men det gjorde de.
Vilka svininfluensor.

Jag har god lust att koka soppa på dem
och läsa mina besvärjelser över beslut och en och annan beslutsfattare.

Urskibidi dosh.
Din gamla galosch.
I grytan ska du fara och där förbli.
Tills du en medmänniska kan vara och bli from som en kolibri.
Tjidjeli, tvi tvi...

Plums i badet




Křivoklát i Tjeckien




Ja, här har jag varit, två gånger dessutom.
Imponerande borg (från början från 1200-talet, tror jag.)
(Is the house made of metal? Internt skämt.)

Det är inte borgens bristande värme eller el som kom till min hjärnas "kom ihåg".
(Nu har jag verkligen horn i pannan.
Det riktigt klapprar om tangentbordet.)

Lyssna här...

I den här borgen finns en gryta som är närmare två meter hög.
Det finns kedjor och metallstycken som skulle kunna passa, alldeles utmärkt, runt en ung kvinnas hals.
Det kan ha varit så makabert att "drottningen", som sökte den eviga ungdomen, kokade jungfrur i sin gryta för att sedan dricka "den eviga ungdomens" soppa. (Evig ungdom? för vem?)

Jaha, apropå elbolagens chockhöjning, alltså.

Lyssnade på Helge Skoog i morse.

Han berättade hur man tämjde loppor till loppcirkus.

Lopporna lades i burkar.
Locket skulle på, snabbt som attan för loppor kan hoppa.




Därinne i burken tämjdes de alldeles av sig själva genom att hoppa så högt de kunde.
Locket var stort, hårt och satt som berg.
Men lopporna antog utmaningen och försökte
 att hoppa sig ur, gång efter gång.
Varje hopp var dömt att misslyckas.
De slog sig bara.
Loppan gav upp, och fann sig i att befinna sig på botten.

När man tog av locket var det ingen loppa som hoppade ur.
De hoppade inte längre.
Aldrig mer. 



Även loppor ger upp vid ständiga misslyckanden.
Hur kan man få en loppa att hoppa igen? att åtminstone bara försöka.

Är vi så olik lopporna?

Vad är då det?

Jo, det ska jag tala om, det är en drog som kunnat säljas lagligt, i bl.a. Sverige.
Innehållet är inte alldeles känt, ej heller biverkningarna.
Men att det är en populär drog kan man förstå för den syns ju inte på urinprov,
vilka substanser ska man söka efter?

Tyvärr är det ju så att drogen just nu håller på att säljas ut,
t.o.m. reas ut, 
för vem vill sitta på ett lager när det blir narkotikaklassat?

Att det varit narkotika innan det med lagens hjälp blev en klassning
har väl varje liten tänkande hjärna förstått.

Innehållet i spice sägs vara en hel rad av örter och växter.
Bland annant år det röd, vit, blå eller röd-rosa lotus? 
Vilken det är verkar ingen veta.
En och annan malva är det visst också.

Kanske tror man att missbrukaren bara har ett stort intresse av just örter och växter.
Yrke som trädgårdsmästare kanske? 




Sanningen är, enligt andra, en helt annan.
 
Kemikalier heter den.
Rena och skära kemikalier.
Varken plast- eller andra konstgjorda växter kommer ens i närheten av dessa kemikalier.


Ämnen som finns i insektsbekämpningsmedel som kan ge hjärnskador
Ämnen som finns i målarfärg
Ämnen som irriterar matsmältningen
Ämnen som irriterar hud, ögon och slemhinnor
Ämnen som ger skador på njurar och lever
Ämnen som skadar de nerver som leder från våra sinnen till centrala nervsystemet
Ämnen som skadar de nerver som styr vår motorik
Det finns risk för schizofreni.

Ord står mot ord

Men den 15 september i år är den enligt lag förbjuden.

Skelört

försämrar reflexer,har en förlamande verkan på centrala nervsystemet.

Kan leda till medvetslös och cirkulationen i kroppen slutar att fungera. Död utan behandling

Besksöta

Tungförlamning, kramper och feber, pulsen ökar, man svettas och får andnöd, förlamning och död utan behandling.

Sprängört

Epileptiska kramper i medvetslöshet med vidgade pupiller som inte svarar på ljus,

rosslande andning, kallsvettig. Död utan behandling

Omgivningen uppfattar missbrukaren som seg och initiativlös.

Yttre tecken på haschmissbruk är röda ögon, hängande ögonlock, seghet

Håll dig undan! Välj rätt väg!