The Otter Trail
Idag körde vi till början på The Otter Trail, en av världens svåraste trekkingleder. Vi skulle ta den första och lättaste delen, en 3,2 km lång trek till ett vattenfall och tillbaka. Alla utom Laura beredde sina dagryggsäckar med kameror, vatten och lite snacks.
Till en början gick det rätt lätt, det var en del stenbumblingar att passera och nyfikna rock dazzies som stirrade på oss (se bilden…), men sen blev det besvärligt när stigen delade sig och verkade gå både uppför en rätt brant klippa och ner mot havet över stora bumlingar.
Jag klättrade uppför klippan för att spana ut leden; det var egentligen rätt lätt men blev svårt p.g.a vassa klippor (skar mig i lillfingret, buhu) och våt sten i kombination med fläckar av våt jord som var lös och hal.
Leden skulle i alla fall ner längs havet, inte klippan så jag klättrade ner igen.
Halvvägs bröt två av oss och återvände, medan vi andra fortsatte i lite högre tempo anförda av en otroligt pigg Marja.
Vi andra kom till slut fram till vattenfallet, trötta och svettiga men vid gott mod. Efter en kort paus började vi dela upp oss och spana i området; havet dånade bakom oss och bröt mot klipporna så skummet yrde och vattenfallets ljud drunknade i havets dån.
Roland klättrade upp längs en klippa som gick runt vattenfallets bassäng för att se om man kunde komma upp till själva fallet från det hållet; han vände när det inte gick. Sen gjorde Amarins ett försök i hans spår och jag gjorde ett tredje, nere vid vattnet och med kroppen tätt intill den branta klippan istället för att som Roland och Amarins ta mig över och runt. Varför ta den mellansvåra vägen, när man kan ta den svåra? Ingen av oss kom fram till själva vattenfallet dock.
Vi vandrade tillbaka till utgångspunkten, det gick betydligt snabbare än på ditvägen, jag bytte ut min genomsvettiga t-shirt mot en ny och vi återvände till Tube n’ Axe. Här valde alla utom Han och Marja att chilla. De två hyrde mountainbikes och tog en timmes cykeltur medan vi andra latade oss i solen; antingen sovande eller med en bok.
The Bar
På kvällen var vi tillbaka i baren, först samlades vi i boman där en stor eld sprakade i natten. Här träffade vi Thomas, en tysk som normalt jobbade på Reunion Island men nu reste runt i Sydafrika ett tag; han verkade bli förtjust i att vi hade två tyskor med oss. Jag gav honom tips om Coffee Bay, dit han var på väg, men han skulle bara bo där en natt…
Jag drog skämtet om den skånska björnen. Den togs emot rätt bra, fast det var en tuff publik och sedan trädde vi in i själva baren. Några av oss ockuperade biljardbordet medan jag samlade andra för kortspel.
Vi stängde baren…