Nr 145 2010
Vintergatan vs Andromedagalaxen
Då och då träffar vi ju på uppgifter om att Andromeda-galaxen, M31, och Vintergatan kommer att krascha in i varandra. Var står forskningen i dag?
Scientific American myntade för några år sen det talande uttrycket “Närkontakt av den galaktiska graden”, och så sent som i fjor kom nya beräkningar som visar att vår del av Vintergatan roterar i rymden fortare än vi tidigare trott – 900 000 km/h – och att Vintergatans massa är ungefär lika stor som Andromeda-systemets (270 miljoner solmassor). Tiden då Vintergatan betraktades som lillasyrra till M31 är uppenbarligen nu förbi.
Summan av kardemumman blir att Vintergatans gravitation är större än vi trott och att kollisionen också kommer att inträffa tidigare än beräknat. Forskarna tror i dag att den mer eller mindre oundvikliga galaxkollisionen kommer att äga rum senast sex-sju miljarder år framåt tiden, kanske redan om tre miljarder år – ungefär då solen börjat förbruka de sista nukleära resurserna.
En olycka kommer sällan ensam… etc etc.
Men osvuret är bäst. Det är inga lätta beräkningar att utföra, extrem datorkraft måste till, och kanske uteblir stora kraschen till förmån för att “bara” galaxernas halos av mörk materia går in i varandra.
I fjor dök ytterligare forskningsresultat dessutom upp som berörde M31 och en satellitgalax, M33, så mötet med Vintergatan kan bli en lustiger trepartsdans.
Grundfakta i dag är att M31 ligger drygt två miljoner ljusår bort, vilket betyder att det ljusskimmer vi idag ser i stjärnbilden Andromeda sändes ut när Homo Erectus börjat röra på sig lååångt innan vår nutida art Homo Sapiens ens var påtänkt.
Vad händer om Vintergatan och M31 går ihop? Sannolikt bildas då, efter ett antal piruetter, en ny gigantisk supergalax.
Ovanstående info ur “skafferiet” härrör från ett möte i American Astronmical Society i fjor, och det var de bägge radioastronomerna Karl Menten i Tyskland och Mark Reid, USA, som presenterade de nya mätningarna. Säkert har det kommit ytterligare uppdaterad info, så vi håller dörren öppen för nya överraskande fakta.
Dagens citat
Vilken radioastronom kan ha sagt detta?
“Ammoniaken där ute är så utspädd så att den stinker inte ens.”
Var det Karl Jansky vid Bell Lab, A C B Lovell på Jodrell Bank eller Georg Mumme vid Effelbergs 100-metersteleskop?
(Rätt svar: Georg Mumme, som ska ha sagt så till en student. Kolla den unerhållande astrosajten Famous last words.)
ESO-stjärnan som film
En pedagogisk kortsnutt om ESO:s sensationella upptäckt av 5-7 planeter runt stjärnan H10180 (blogg 140), finns här:
http://www.wimp.com/systemdiscovery/.
Tack till Lars Olefeldt som vanligt för dessa unika filmtips.
PS sen bloggen gick i tryck:
Om inte ovanstående länk funkar, tipsar Robert Cumming om denna:
http://www.eso.org/public/videos/eso1035a/
Voyager – The Book
Stephen J Pyne heter författaren till nya boken Voyager – Seeking Newer Worlds in the Third Great Age of Discovery.
Recensionen i söndagens New York Times var synnerligen lockande, så det får bli ett inköp via Amazon.
Voyager-projektet höll på att inte bli av. Efter Apollo-färderna till månen, sjönk NASA;:s budget ihop som en dödbakad sufflé, men den av samtiden så föraktade presidenten Richard M Nixon propagerade skickligt för Voyager-projektet, som ju bara kunde förverkligas där och då på 70-talet: Det är bara en gång vart 176:e år som de yttre planeterna står så bra till inbördes att en farkost kan rida på planeternas gravitation helt gratis!
Alla verkar vara överens om att den mest fantastiska och tankeväckande Voyager-bilden av dem alla är när kameran vände och plåtade jorden som den berömda lilla “bleka blå pricken” i ett ödsligt Aniara-univserum.
Bilden togs 14 februari 1990 av Voyager 1, på ett jordavstånd av 6 miljarder kilometer. Jorden kan knappt ses, den är 1/10-dels pixel stor och råkar ligga i ett ljusstråk, ett rent optiskt fenomen i Voyagers kamera orsakad av närheten till solen.