blommigt porslin

hur nära måste man ligga och hur vackra ord måste man viska, för att någon som han ska stanna.

---

Jag är jätterädd att jag ska splittras. Att min kropp blir två, att en av kropparna tappar färgen, att den andra blir vackrare. Att min själ också splittras i två, den delen av min själ som är bra hamnar i den vackra kroppen och den dåliga delen hamnar i den grå kroppen. Och att mitt medvetande hamnar i den grå kroppen.



Precis som Myu i Sputnikälskling.

/L

det finns en pojke. enligt rykten är han ett svin och har sagt samma ord åt allt för många flickor denna höst/vinter. jag kunde ha varit en av dem som gråter över honom just nu. men jag fegade ur innan han charmade med sina ord, för att sedan slita ut mitt hjärta. det var nog lika bra, men jag kan ändå inte sluta tänka på honom.



(sen finns det två andra pojkar också. en som sagt några vackra fylleord och en annan som bor långt härifrån som skriver fina ord. de gör mig smått förvirrad)

Samlar du alla i ett inlägg sedan så man får läsa vad folk skrivit? :)



Tänker ta lite avstånd nu.

Till vad?



Till allt. Till mina vänner. Eller vissa av dem. För det är dem som är problemet. Jag tänker på dem för mycket. Dåliga tankar. Det är också därför jag måste ta avstånd till att tänka för ett tag. Jag har tagit massvis med avstånd från att sova, så nu får jag ta avstånd från att vara vaken. Jag måste ta avstånd ifrån min lathet och göra en insats i att resa mig. Jag vet att man måste vara nöjd med sig själv och acceptera den man är, men min kropp retar mig för mycket för att det ens ska vara möjligt just nu. Och så har det varit ett tag. Jag har bara inte haft modet att ta tag i det. Någonstans gömmer jag mig bland godis, chips, glass och andra onyttigheter. Så det ska jag också försöka ta avstånd från.



Jag tittar in i fönstret på andra sidan gatan. Jag ser en säng med ett röd-vit rutigt påslakan. Jag undrar vem som bor i den sängen. Vem som tycker om att ligga där på morgonarna och titta upp i taket. Vem som onanerar i det täcket. Vad vet jag.

Jag försöker att släppa alla hämningar när jag skriver. Alla ord är tillåtna, alla kroppar, alla ansikten, alla tankar. Det är svårt. Men om jag tänker att jag bara har ord som jag bara kan höra eller se känns det inte lika farligt längre.



Vissa saker ska jag dra mig till. Jag ska röka massvis med cigaretter. För att det rensar tankarna, för att man luktar äckligt som fan och för att det påminner mig om min pappa. Jag ska ha sex. Knulla runt som en jävla hora. Försöka hålla mig ifrån HIV. Vi får se hur det går med det. Jag ska skriva en ny innan-jag-dör-lista med nummerprioritering. Om det går. Jag ska dricka mycket mjölk så att jag blir stor och stark.



Men någonstans inom mig gnager en oro. Som gör att jag vill ta avstånd till allt detta. Som gör att jag inte vågar ta kontakt med människor jag en gång älskat och vill börja älska igen. Som gör att jag blir avundsjuk på människor jag precis uttalat mig om vara falska. Därför förstår jag mig inte på sådant här. För jag vill så mycket men samtidigt bryter min hjärna mönstret och busar lite. Gör mig arg för att den inte låter bli. Men någonstans inom mig finns en liten svala som vill ut. Den är instängd i en bur. En sådan med metallhandtag. Och det gnisslar när man öppnar. Den svalan har panik. Vill så mycket, ut ur buren vill den, men samtidigt stanna för där finns tryggheten.



I år ska jag bli kär. Jag ska lyckas ta avstånd från de jag inte vill umgås med. Jag ska bli den jag vill vara. Jag ska alltid ha min jordglob tänd. Jag ska läsa mycket, skriva mycket, rita mycket. Lyssna på rysligt mycket och bra musik. Jag ska bli kär. Så frukansvärt wasted att jag skriker kärlek istället för helvete när jag är arg. Vill så gärna ha det, kärlek.



I år, ska jag ut ur den jävla buren. Nu eller aldrig.

Det fanns en pojke som kallade mig för älskling.

En dag, sade han att vi behövde prata allvar. De orden gjorde ont i hjärtat, för jag anade orden som då inte blivit sagda. Han sade:

Jag saknar dina leende och lyckan i dina ögon.

och jag svarade med, att jag tappat bort mig själv någonstans mellan de stressiga dagarna och bråken hemma. Jag är ett maskrosbarn och några månader senare förlorade jag pojken som fick mig att känna att mina hjärtslag inte var förgäves. Nu går han hand i hand med en flicka med ett leende som säkert skulle kunna nå till stjärnorna. Det höll åtta månader mellan pojken och mig. Han liksom fick mig att hoppas, jag trodde att han var min framtid. Men kärlek kommer och går. Jag känner mig trasig, ensam och bortglömd. Men jag vet att det finns tusentals själar som känner likadant.. och våra själar kanske förenas på något vis. Ingen är ensam, det finns alltid någon. Och en dag kanske jag lyckas glömma pojken. Men just nu är han den fina pojken med den skånska dialelten, de fina ögonen och den vackra personligheten. Och jag är bara den småländska flickan med trassliga tankar, men det är väl alltid något.

hur lång tid ska det ta innan jag ska komma över honom? jag försöker inbilla mig att jag inte bryr mig längre samtidigt som jag försöker glömma bort att jag någon gång varje dag kollar på hans bilder. jag vill så gärna slippa se honom i allt jag gör och komma ihåg honom i varje låt jag lyssnar på. för det är alltid något som får mig att minnas honom och tänka på honom. och ibland blir det bara för jobbigt. för han var den första som sa de dära fina orden till mig och det var han som fick mig att känna att jag kanske åt någon räckte till. för även om han sänker mig varje dag, så höjer han mig lite mer. även fast jag inte finns i hans tankar just nu och även fast det nästan är ett halvår sedan, så kommer jag inte glömma det han sa, för det var det finaste någon sagt till mig.

Det känns som att allting innan honom bara var på låtsas. Han säger vackra ord till mig, kysser mina läppar och får mig alltid, alltid att le. Han betyder allt för mig. Men jag vågar aldrig riktigt lita på alla fina ord.

Jag är så otroligt rädd för att bli lämnad, för att han ska hitta någon bättre. För att han ska bli precis som alla andra pojkar och bara sluta bry sig. När han inte är här hos mig kan jag börja gråta bara av att tänka på allting som skulle kunna hända mellan oss. Ett litet felsteg och hela min värld skulle rasa samman.

Jag älskar honom så obeskrivligt mycket och det känns som att, med honom bredvid mig klarar jag allt.

Jag är kär i en pojke vars ögon är de finaste i världen. Jag är kär i en pojke som för ett tag sen förlorade sina känslor för mig. Jag är kär i honom och det gör jävligt ont. För det enda jag känner är saknad av en person som jag aldrig kunna kalla min igen. Jag krossas itu, andetagen som jag tar smärtar, styckar hjärtat bit för bit. Men jag kan inte ge upp honom än, för när han säger att han älskar mig låtsas jag för en stund att han menar det på ett helt annat sätt än vad han egentligen gör.

Jag hoppas hela hela tiden på honom. Jag vill inte hoppas på honom men jag gör det ändå. Omedvetet. Det känns som jag blir lite mer trasig för varje dag som går. Jag önskar att jag kunde gjort mig fri från honom och allt som har med honom att göra.

nämen åh, tack så mycket!

och vad fint alla de ovan har skrivit.

Vi avslutade oss i lördags, och plötsligt var vi istället nyförälskade och kunde inte sluta se och röra vid varandra.

re: tack desamma :*



din blogg är så himla fin. och du skriver hur bra som helst, älskar dina texter.

Han är den vackraste jag någonsin kysst och han kommer förbli det ett tag även fast vi bara är vänner numera och jag har hittat en annan pojke som ger mig den bekräftelse och den kärlek och uppmärksamhet jag aldrig fick förut. Även fast jag inte är kär i honom längre och kommit över det knasiga vi hade i fem månader, tänker jag på honom varje dag ändå i sisådär tjugo sekunder. För han skickar fortfarande söta fyllesms och han råkar ringa mig lite då och då ibland och påminner mig om varför jag var så galen i honom. Fast skillnaden nu är att jag inte tar åt mig av hans ord mer än vänskapligt och jag bygger inte upp höga torn av förhoppningar som jag låter honom riva sen.

Jag hatar när han rör mig. Och när han inte gör det.

Han har en viss makt över mig och det är omöjligt att säga nej. Det är omöjligt att sluta tänka på honom. Han finns överallt, hela tiden.



Mina förhoppningar och förväntningar vill inte försvinna, och det är det värsta. Jag inbillar mig att det är någonting. Jag försöker att inte vara naiv. Men det är ju faktiskt någonting som gör att han vill vara nära mig. Lukta på mitt hår. Kyssa mig i nacken. Flirta med mig. Sova hos mig.



Fast än att han har henne.

svar: åh, du är så finfinfin tack.



och om honom:

jag trodde han hade slutat göra ont. att det inte ens fanns en död liten fjäril kvar i magen. att allt var över.



det är aldrig över, eller hur?

Vi har kommit överens om att våra barns namn (Henny och Caspian), vi ska dö tillsammans och vi älskar varandra.

Vi ska ha vårat lyckliga slut.

sv: eller hur! ååh, ska ladda ner den snarast kollade klart på trean igårkväll. bäst <3

ÅH. vilken fin bild.

och, han. han är den enda som kan göra så att jag känner mig trygg...

(jag har lovat mig själv att inte bli beroende av någon. men, jag är verkligen beroende av honom. vet inte vad jag ska ta mig till den dagen han lämnar mig.)

jag tycker så galet mycket om din blogg att det knappt är klokt, förstår du hur bra du är? ååh. vill förklara så att du förstår.

Så himla fint det var här...



HAN spökar fortfarande. Trots att jag är lycklig nu, eller i alla fall kär i en annan. Men när jag ser honom- i andra personer- en mössa, en hårslinga, en rutig skjorta, så slutar jag andas. HAN ville ses hela tiden, HAN tyckte inte vi kunde ses nog. Så jag gjorde rum och omfamnade. Sedan en dag så försvann han plötsligt sin väg....för alltid. Jag förstår fortfarande inte.

tror det här kommer bli min nya favoritblogg.

jag kan i princip ingenting om honom, om perfekt passande händer och fjärilar-i-magen men jag kan mycket väl föreställa mig hur det är efter att ögnat igenom det senaste du har skrivit. du har ett sätt använda orden på, ett väldigt fint sätt.



och så var det ju det här med att berätta något, och eftersom att jag inte vet så mycket om honom, inte har upplevt någon honom (eller henne för den delen) så väljer jag att upplysa dig om hur förbaskat fint det är när man går ut för att hämta tidningen om morgonen och det första man möts av är fågelkvitter. ack sådan glädje över att våren är här! (säger inte mer än så)

Vad otroligt fint du skriver och alla andra här över. Man blir så otroligt berörd av de vackra orden.



Vad har jag att komma med? inget speciellt. Jag är kär. Sådär riktigt kär för en gång skull. Jag har fått den turen att ha en kille i mitt liv som tycker minst lika mycket om mig, som jag tycker om honom. Och jag njuter, tro mig jag njuter, av varje litet andetag jag tar med honom vid min sida, och vid varje natt som vi ligger och bara pratar i timmar. Jag vet hur andra sidan ser ut, jag vet hur det är att förlora den personen man skulle ta en kula för, hur det känns när hjärtat krossas i tusen bitar. Därför njuter jag, jag bara njuter!

åh, tack, jag har blivit så himla trött på mitt namn så det känns alltid lite fint när någon säger att det är vackert!

ja, det är nog svårare än alla möjliga och omöjliga ekvationer och matte, för det är liksom något som hela tiden ändras, känns det som.

precis, en litenliten stund, men när det kommer tillbaka gör det lika ont, men lite mindre för varje gång, för tänk om det var värt det? för om man bara minns det bra och det fina han sa så höjer det, mig iallafall, jag vet inte om det funkar så för andra? eller om man alltid kan sortera bort det dåliga?

och den där bilden, när man ser någon med likadan jacka eller kanske skor eller när man hör den där låten, man kan liksom inte glömma en stavelse av vad han sa när den spelades och jag vet inte om det någonsin går över, om jag kommer kunna lyssna på låten utan att se honom igen. men det får ta den tid det tar.

behöver man, så får man tänka på honom, hur mycket man vill, när man vill, man får gråta och skrika för att han är kvar. jag har hört att man kanske kommer över honom efter lika lång tid som man känt honom. men jag vet inte om det stämmer, för i mitt fall har det redan gått så lång tid.

usch, det tar på krafterna, hur lång tid ska det egentligen ta?

åh, jag hoppas verkligen detsamma för dig!

Kram!

åh insperation på bilden., gillar den jättemycket

jag är förälskad i en pojke med oändligt stor lugg, vita converse och käkben som ingen annan. det finns inte någonting jag kan säga eller skriva för att på riktigt få fram hur jag känner mig i kroppen när jag får syn på honom. när han kommer riktigt nära blir jag matt i armarna och lite yr i någon sekund. det här är första gången jag är kär och alla dessa fåniga klyschor stämmer verkligen! fjärilarna, fåniga leendet som man inte kan hejda, magpirret, mattheten i kroppen! det är en så outhärdlig och fantastisk känsla. helt sjukt känns det.

på vardagseftermiddagarna dricker jag kaffe i några timmar med min väninna som känner samma sak för en annan pojke. det är tur att hon gör det. och att jag har en dagbok som aldrig blir full.

han var den första jag var kär i, på riktigt.

jag hade beundrat honom på avstånd men aldrig ens vågat säga hej.

så hamnade vi på samma spelning, en utomhusspelning i en park på ett berg, och efter att vi båda tappat bort våra vänner låg vi på rygg i det nyklippta gräset hand i hand & pussades. vi bytte nummer, och när kvällen var slut följde han mig till bilen och kysste mig framför mina föräldrar.



jag var så lycklig att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

egentligen har jag nog aldrig varit kär i honom. utan jag blev bara kär i själva grejen med att vara kär.



bara ren missuppfattning.

jag var nog aldrig kär. men jag fastnade ändå i hans ögon och räknade sekunderna mellan våra träffar. jag var inte kär, men ändå kom den där tomheten över mig när han försvann ur min synvinkel, när hans lukt inte längre fick andas in av mig och när hans leende var riktad mot någon annan än mig. jag var inte kär, men jag kände ändå ett begär, jag behövde honom för att kunna hålla ihop mig själv. Så himla mycket.

tills jag här om dagen blev sittande, pratandes, bredvid honom på bussen. och än en gång var hans lukt i mina lungor och hans axel mot min axel. och jag kände inget. jag kände inte att jag behövde honom för att hålla ihop mig själv längre.

Det finns en kille som går på min ridskola.

Hans ögon är svarta, men när man tittar närmare ser man att de är mörkt, mörkt bruna.

Han har de finaste ögonen i världen.

Hans leende är det vackraste i världen.

I love him<3

Fint!

Egentligen vill jag skriva fina ord om honom. Om hans vackra nacke och blåa ögon. Jag vill skriva om de fina ord han viskar i mitt öra under de nätterna vi ligger vakna tätt intill varandra. Om hopp, kärlek & framtid.

Men sanningen är att de vackra ord han viskar inte är till mig längre. Det har det inte varit på länge.

Naaw, förstår precis vad du menar.

För att hans ena arm är sned och för att han har klargröna, stora ögon som ett djungeldjur. För att han står ut med en flickvän som är både svartsjuk, melodramatisk, gnällig, överambitiös och som dessutom har galet mycket fotsvett. Utan att klaga. Och för att han väcker mig på morgnarna med en påse godis, fast med bara gröna och orangea fiskar i för "du gillar ju inte de andra så mycket". Typ så. För att han är bäst.

Fin topp!

Det fanns en han, eller det finns en han. Hans stora bruna ögon trängde genom min själ och gav mig en underbar men ändå obehaglig känsla i hela kroppen. Att ligga på hans bröst och höra hans hjärta, andas ikapp med hans andetag, det var det bästa jag visste. Hans närvaro fick mina monster att sakta suddas bort, men så fort han inte var nära blev monstren starkare. Han fick mig att må så bra och det skrämde mig. Jag var livrädd för att han en dag bara skulle försvinna, lämna mig ensam. Jag spenderade långa timmar bredvid honom i hans säng, bara låg där, andas in varje sekund av alla känslorna som snurrade i kroppen. Snön låg tung utanför fönstren och han började sakta försvinna. Det skar inom mig och ångesten var starkare än någonsin, jag var livrädd. Han försvann och jag var ensam, det var inte som förut. Vi möttes ute, pratade snabbt och delade luft, det var allt. Nu är han här igen, han sa att han aldrig försvann helt, han sa jag är här igen. Och det är han, men inte som förut men det känns som att vi är mer nära nu. Vi är mer öppna, jag kan prata med han om allt och han om allt med mig. Jag kan ligga tyst i hans säng med han nära utan att konstiga känslor slår i kroppen. Jag känner mig tryggare än någonsin. Men han vet inte hur mycket jag ville sluta andas när han var borta, hur svart allt blev, det gör för ont att berätta.



"Egentligen är du inte kär i mig, Och egentligen

är det okej med mig. För jag blir aldrig kär i nån

Sånt där är slöseri med tid. Men då slösar vi bort våra liv."

Idag såg jag en tjej som ville pussa på en pojkvän som drog bort ansiktet, innan jag gick vidare hörde jag hon säga "Vad är det?". Någon timme senare såg jag samma tjej stå runt sina kompisar med rödgråtna ögon och säga "Det är slut nu" och även om jag är så fantastiskt jävla glad i en kille jag kallar min i hemlighet så kunde jag inte låta bli att skänka mina tankar tillbaka till den smärtan jag visste att hon kände.

Jag älskar honom

Jag gör ett nytt försök;

Jag förstod aldrig att tiden kunde hinna ikapp oss så snabbt. Jag förstod aldrig att hjärtslag som slog samtidigt kunde förvandlas till lögn under en natt. Jag förstod aldrig att lätta andetag kunde förvandlas till glassplitter i lungorna. Jag förstod aldrig att vackra fjärilsminnen kunde förstöras och bli till det djupaste mörker du någonsin skådat.

Jag förstod aldrig att ren kärlek, kunde bli så ful.

Jag förstod aldrig att när jag lovade "livet ut", så betydde det att mitt liv skulle sluta så tvärt, men att jag aldrig skulle få dö med honom, som planerat. Att mitt liv slutade, innan det ens börjat.



Jag kan inte säga att jag är glad för tiden jag fick. Jag önskar mest att mina känslor kunde försvinna över en natt, precis som hans.

Han har de finaste bruna ögonen. och han har tjurar på gården.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: